Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: Jenny Ingemarsson/SVT.

Pål Eggert: Sanas berättelse kunde ha varit min

Författaren Pål Eggert är uppvuxen i Jehovas vittnen men lämnade församlingen när de religiösa reglerna blev för kvävande. I ungdomsserien Skam och den muslimska tjejen Sana känner han igen sin egen historia.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var en märklig känsla att se fjärde säsongen av Skam. Jag såg nämligen en ungdomsserie där jag kunde identifiera mig med en av huvudpersonerna. Jag identifierade mig inte med Isak eller Even, inte med Wilhelm eller Magnus, och inte heller med Nora eller Vilde. Utan med Sana.

Jag är alltså man, jag är född i Sverige – om än med finlandsvenska föräldrar – och jag är inte muslim. Men när jag följde Sanas berättelse så var den på många sätt min egen. En tydlig likhet var att Sanas – och hennes föräldrars – tvivel kring att gifta sig med någon som inte var muslim speglade mina egna upplevelser. ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende” fick jag höra. Det var inget absolut förbud mot att gifta sig med icke troende, men det rekommenderades inte.

Många sekulariserade svenskar skulle säkert bara reagera på det här med ett höjt ögonbryn och skämta till det. Kanske säga något i stil med: ”Men man kan vara tillsammans ändå utan att vara gifta” och tycka att de var riktigt fyndiga. Men då glömmer de förstås den andra likheten mellan mig och Sana, nämligen att varken hennes eller mina uppväxtmiljöer tillät sex utanför äktenskapet. 

Det kändes väldigt motsägelsefullt att ta del av en berättelse om en religiös kvinna som inte tillät sig sex före äktenskapet och som inte visste om hon kunde gifta sig med en som inte delade hennes trosuppfattning, och som framställdes som både självsäker och sympatisk. Jag tog själv avstånd från samma saker som hon reagerade på när jag gick ur den tro jag växte upp med. Men när jag växte upp fick jag bara veta att jag var annorlunda och stod utanför på grund av detta. Ingen skulle någonsin ha kommit sig för att göra en tv-serie där en person med min trosuppfattning var en av huvudpersonerna. En sympatisk huvudperson som kunde säga kloka saker. Och ändå fanns alltså alla dessa likheter. Själv var jag hela tiden tvungen att liksom klättra över min religiösa tillhörighet för att nå fram till andra människor. 

Precis som Sana bad jag varje dag. Jag behövde inte gå undan och göra någon form av religiösa rörelser, men jag bad bords- och kvällsbön. Och här börjar vi närma oss en annan likhet mellan Sana och mig, för när jag växte upp så var det vissa saker jag inte åt. Men det var sällan någon stor sak, och folk blev inte upprörda över detta. Istället för blodpudding, blodkorv eller bara korv så fick jag någon annan mat. Jag gick inte heller på skolavslutningarna i kyrkan och det var inga problem. Trots att jag och mina likar ansåg svenska kyrkan vara falsk religion så var det ingen som brydde sig.

Ingen brydde sig, på gott och ont. Jag var ganska ointressant. Man såg mig inte som något hot. Ändå fick jag till exempel höra gliringar om Tredje riket när jag någon gång förklarade att jag inte gick till någon kyrka utan att vi kallade församlingens mötesplats för Rikets sal. Trots detta kunde jag få ordet ”Judar!” kastat efter mig som ett skällsord när jag var ute och predikade från dörr till dörr.

Jag föddes in i religionen och fostrades till att om jag gick ur sedan jag genomgått mitt dop, som är en form av invigningsritual, så skulle jag vara en av de värsta. Men till slut fann jag de religiösa reglerna alltför kvävande och trånga. Fast den religiösa livsstil som präglade de första drygt tjugo åren av mitt liv kan jag förstås inte skaka av mig hur som helst. De har format mig för all framtid, precis som de format Sana. 

Att se en tv-serie där en person som har så mycket gemensamt med mig som ung framställas på ett positivt vis känns oerhört kluvet. Jag fascineras av att manusförfattarna undviker att reducera henne till en endimensionell fanatiker utan istället berättar om en mångbottnad personlighet som brottas med motstridiga tankar och känslor. Samtidigt blir jag lite fundersam och undrar vad det är som förändrats. 

Varför är det till exempel plötsligt okej att skildra folk som inte kan gifta sig med människor av fel religion och som upprätthåller någon form av oskuldsnorm på ett sympatiskt vis? Det var något som jag enbart hånades för som ung. Varför är någon som lever efter ganska stränga religiösa regler plötsligt någon som förtjänar att skildras på ett sympatiskt vis? Är det legitimt att skildra och gilla sådant här enbart för att Sana är ett exotiskt inslag? Eller har samhället faktiskt fått upp ögonen för att folk i gemen är ganska olika och mångbottnade?

Och visst är det märkligt att jag som före detta Jehovas vittne kan känna igen mig mer i skildringen av en muslimsk tonåring än av andra vita, sekulariserade nordbor, kvinnor som män?