Jag brukar tänka på Calla, Calla Curman alltså, när jag seglar förbi Stångehuvud. På kvinnan som beslöt att rädda den här biten av Bohuslän för ”evärderliga tider innan berget blev alldeles söndersmattrat” som hon skriver i en anteckning.
Men inte den här dagen. Inte den här söndagseftermiddagen, mitt i sommaren. Nu är det drama på Stångehuvud. Längst ut på kanten hänger en vit byggnad, mindre än en friggebod, med elegant, svart järnräcke mot sjön.
En gång var det här en fyrkur på den gamla Smögenleden, ett slags byggsats från en snickerifabrik i Göteborg från 1890 som spikades ihop på nolltid. Nästan hundra kurar sattes upp längs lederna i Bohuslän, drivna med fotogen.
En kille sitter avspänt på räcket. Han har avklippta blåjeans, vita sneakers, solglasögon. Hon står snett nedanför med mobilen. Vit ryggsäck, svarta leggings, koncentrerad. Hon verkar testa olika vinklar. Mobilen far upp och ner i luften. Motivet är perfekt, blå himmel med moln, grabben på räcket. Det lilla vita huset. Hon backar, backar.
Calla Curman, gift med badläkaren Carl Curman i Lysekil, såg vad som hände. Hur området med sina unika, runda formationer var på väg att hackas ner, bit för bit. Hon hade en plan.
När vi glider förbi i den svaga vinden ser det ut som hon just ska ta det där extra steget som gör att hon kommer att störta nerför klippan, rakt ner i sjön. Hon tänker inte på att berget tar slut precis bakom henne. En rundad brant, som karvad i varmt smör. Det ser hemskt ut.
Vi kan ringa Sjöräddningen på Käringön, där finns båtar som gör över 30 knop. Men vi är ju närmast. Vi kanske kan plocka upp henne vid Stångehuvuds svarta fot. Vi gippar runt.
Precis i själva svängen ångar en grå stridsbåt förbi och ruskar om oss. Jag tappar fokus på tjejen på berget ett kort tag. När vi äntligen kommer runt ser vi att hon står kvar på berget, vevar vilt med armarna, hittar balansen igen, precis i sista sekunden. Och där går de iväg. Hand i hand.
Plötsligt är allt lugnt igen. Det är som det aldrig hänt och jag tittar länge mot berget när vi makar oss iväg, bort mot Kornöarna. Den vita kuren blir ett estetiskt element som liksom betonar naturen. Det ser snyggt ut helt enkelt med det lilla huset som balanserar längst ut på kanten, en vit ensling mot rosa granit.
Inte för att det behövs. Stångehuvud klarar sig fint på egen hand, utan mänskliga installationer. Jag tänker på Ulf Lundell som fick ett betongtorn på sexhundra ton placerat ett stycke från sitt sovrumsfönster nere på Österlen. Lundell blev förbannad, på kommunen, på byggnadsnämnden, konstnärerna.
Kuben behövs, menade konstnären Antony Gormley, för att accentuera landskapet.
Landskapet här behöver för fan inte accentueras! morrade Lundell och startade ett lågintensivt krig med Simrishamns kommun som pågick i åratal.
Jag har varit uppe i kuben på Österlen, den växer som en svamp ur backen mot skogen. Den är rätt rå och delar betraktarna i två läger. Fräckt eller fult? I senaste boken, Vardagar 2, filosoferar Lundell över en vild blomma, över bokharabindan, ”arkitektens tröst”, skriver han, ”eftersom den växer som fan och kan skyla över mindre lyckade byggnadsdetaljer. Tornet?”
Men tillbaka till Stångehuvud.
Jag har en god vän som är geolog. Han vet allt om berg. Allt om Stångehuvud. Klippan är 920 miljoner år gammal säger han, det var då magman stelnade. Det blev en sällsynt vacker, grovkornig granit, perfekt för monument och byggnader i Köpenhamn, Berlin, Philadelphia, överallt.
Calla Curman, gift med badläkaren Carl Curman i Lysekil, såg vad som hände. Hur området med sina unika, runda formationer var på väg att hackas ner, bit för bit. Hon hade en plan. Nosa reda på alla ägare, över åttio stycken. Köp upp alla utmarkslotter. Lös in stenhuggarna. Rädda Stångehuvud.
Några år och 55 000 kronor senare hade hon löst in hela området, startat en stiftelse och skänkt alltihop till Kungliga Vetenskapsakademien. Naturreservat blev det 1982, förvaltat av Carl och Calla Curmans stiftelse där Göran Hansson från Vetenskapskademien är ordförande.
– När min fru och jag är i Lysekil är vi ute i Stångehuvudreservatet och vandrar nästan varje dag, mejlar professorn från Vetenskapsakademien till mig. Stiftelsen underhåller vandringsleder, räcken och trappor, röjer i växtligheten, sätter upp informationstavlor som berättar om Stångehuvud, graniten, växter och djur och om Carl och Calla Curman och områdets historia. Häromåret tog vi över fyren som står så stolt längst ut på Stångehuvudsklippan. Och vi håller förstås ett öga på att inget görs som inkräktar på reservatet.
Göran Hanssons mejl gör mig nyfiken. Jag har bara sett platsen från sjön. Dags att ta sig dit, dags att snöra på sig vandringskängorna och gå ut till fyren. Hur nära var hon med mobilen att falla i sjön den gången? Ljög perspektivet från vår båt?
Vi kryssar genom ett ödsligt Lysekil, parkerar nära badplatsen. Bara två bilar, en tyskregistrerad Audi och en vit husbil med utfälld trappa. Det finns två stigar ut mot fyrklippan, vi tar den som går längs sjökanten med uthuggna steg, vackra trappor och smidda järnräcken. Avskurna stenblock, kantiga linjer och de obrutna, runda ytorna i en säregen kombination som tar andan ur mig.
Det blåser en sylvass vind från väst, salt i luften. Havet kokar, en segelbåt med bottenrevat storsegel fladdrar förbi och vi får krypa ihop för att inte blåsa omkull. När vi är framme vid själva fyrkuren ser vi hur brant berget stupar i sjön, bakom räcket finns ingenting. Det vi såg från båten blir ännu starkare. Här hade hon kunnat falla, handlöst rakt ner, med det perfekta motivet låst på skärmen.
