"Beyoncé har det. Michelle Obama har det. Till och med Alice Bah-Kunkhe har det. Alla bär rakt hår, trots att de förmodligen naturligt har krulligt afrohår."
Så inleds beskrivningen av 27-åriga Salem Yohannes föreläsning "Don't touch my hair" som tar avstamp i hennes C-uppsats med samma namn. Med en statsvetarexamen föreläser hon regelbundet om hår, afrofobi och rasism. Den 17 oktober besöker hon Hjällbo bibliotek.
–Afrosvenskar som mig känner igen sig i det här. De blir ofta lättade av att ha ett forum att kunna lufta sina erfarenheter. Men sedan har vi de jag kallar majoritetssvenskar. Vissa blir chockade och vissa skrattar för de tycker det är så absurt. Jag brukar fråga varför de skrattar för jag ser inte humorn i det, säger hon.
Titeln "Don't touch my hair" beskriverSalem Yohannes som ett beteende med djupa historiska rötter. Ett sätt att sortera människor i samhället genom att känna på och bedömma håret.
–När afrikanerna förslavades och togs till USA radade de upp dem och utgick från hårtyp och hudton. Skulle de jobba i plantagen eller i slavägarens hus? Där etablerades vithetsnormen. Desto ljusare hy och mindre afrokrulligt hår ansågs man vackrare och fick jobba i huset.
Salem Yohannes föräldrar är från Eritrea och Etiopien. Hon har själv upplevt att okända människor vill ta på hennes hår.
–Jag behöver ducka folks händer, slå tillbaka eller rufsa tillbaka. Tyvärr får man göra det ibland för att demonstrera sin ståndpunkt och det absurda i hela situationen. Ibland blir folk sura när man rufsar tillbaka. De förstår inte alls, men det visar på maktförhållandet väldigt bra. Vissa människor har alltid fått göra som de vill göra. När de ifrågasätts blir det en väldigt jobbig situation för dem.
Är det ett knep du rekommenderar?
– Det är problematiskt att man ska behöva göra det och kanske tycker man det är obekvämt. Det är lika synd att somtjej behöva slå bort en hand från rumpan. Men om det känns viktigt att markera är det ett effektivt sätt.
"Om man har locs röker man på"
I uppsatsen som skrevs på Högskolan Väst intervjuadeSalem Yohannes flertalet kvinnor i olika yrkesroller för att se hur de upplevde håret på arbetsplatsen. Resultatet visade att många kvinnor väljer att platta håret eller bära peruk. Andra försökte kompensera afrohåret med finare kläder, väskor eller skor för att väga upp det som ansågs ovårdat.
– Jag har inte känt tvånget att behöva kompromissa med mitt afrohår och är inte bunden till de här normerna som när man jobbar på en myndighet. Men jag vet att en del gör det som en överlevnadsstrategi. Man vill inte tilldelas de här stereotyperna, exempelvis hippie ellerflummig. Om man har locs röker man på. Eller är ofräsch och smutsig. Om man har cornrows är man är en gangster. Man vill undvika att bli påmålad dessa rasistiska egenskaper. säger hon och fortsätter:
–Någon frågade någon gång om inteAlice Bah-Kunkhe bara inte kunde gå med sitt naturliga hår. Men det är inte så lätt att ändra samhällssystemet och att sedan bara leva fritt. De här barriärerna finns av en anledning. Sedan när alla människor har lika förutsättningar att lyckas, då kan vi prata om att jag får välja mitt naturliga hår.