Dova, varma färger, rött, blått, ockra. Det är lätt att bara sugas in i de suggestiva, stiliserade mönstren som berättar om kärlek, arbete och livet med djuren i bergen. Kelim är den kurdiska kvinnans verk, ett gediget hantverk som användes i nomadlivet. Eftersom yllevävarna var lätta och varma kunde det användas till allt möjligt -att sitta på, som kuddar, rumsavdelare i tälten, att packa saker i, att värma golvet med. Själva mönstren berättar historier och är fulla av symboler. Men det är en hantverkstradition som är på väg att försvinna. I exempelvis Turkiet tvingades många kurder överge sitt halvnomadiserande liv i bergsbyarna efter oroligheterna på 80- och 90-talet, till ett liv i exil i städerna.
I dag öppnar vandringsutställningen Kelim - symbolfyllda vävar från Kurdistan på Glasbruksmuseet i Surte. Vävarna kommer från den turkiska staden Van, där den pensionerade fotografen och läraren Enver Özkahraman startade en kelimverkstad år 2000. Han ville bevara konsten att väva kelim, och i verkstaden får kurdiska flickor väva, gå i skolan och möjlighet till social samvaro utanför hemmet.
- Det ger dem också stolthet eftersom de bidrar till sina familjers försörjning. Van är ett väldigt fattigt område, berättar Anne Murray, intendent på Etnografiska museet i Stockholm. Hon var med och drog igång utställningen förra året, med hjälp av bland annat Kurdiska biblioteket i Stockholm. Anne Murray har också besökt kelimverkstaden i Van, och utställningen bygger på bilder som Enver Özkahraman tagit.
- Vi ville visa att den kurdiska kulturen är så mycket mer än det vi får höra i media om hedersmord och PKK-gerillan. Därför gör vi det genom det kvinnliga hantverket. Kelim är den kurdiska kvinnans adelsmärke, säger Anne Murray.
Kurderna har inget nationellt erkännande i form av land eller språklig identitet, och har inte heller något ordentligt nationalarkiv som bevarar deras kultur. Kurdiska biblioteket och ett kurdiskt arkiv i Paris är vad som finns i Europa. Därför har det också känts viktigt att engagera kurdiska föreningar på de platser utställningen turnerat runt på, berättar Anne Murray.
Och eftersom 2006 är utropat till mångkulturellt år, satsar nu Glasbruksmuseet på Orienten som tema i samband med utställningen, med bland annat föreläsningar, musik och workshops.
Broderikafé blir det också. Hemslöjden i Västra Götaland är med och arrangerar utställningen, och hantverk skapar broar mellan kulturer och människor, menar hemslöjdkonsulent Lena Yalinkilic. Hon ser likheter mellan kelim och svensk vävkonst.
- Den påminner om flamskväven, som ju har blommor och figurer även om de inte är lika stiliserade som kelimmönstren.
Lena Yalinkilic pekar på de stora kelimvävarna som hänger på väggarna. En symbol som ofta återkommer är timglaset. Andra vanliga symboler är skorpioner och varggap, som uttrycker rädsla. Fåglar och blommor betyder kärlek och fertilitet, manligheten visas genom bockhorn.
- Man kan utläsa hela historier i de här vävarna. Det finns ju exempel på kvinnor som varit mer eller mindre fångar och som vävt in rop på hjälp i sina kelimer.
Kelim är ett hantverk ur fattiga och enkla förhållanden. Därför har den inte haft särskilt hög status i den traditionella matthandeln, där man ibland använde kelimvävar som emballage när de dyra, knutna mattorna skeppades ut från Orienten. Kelim kom till Sverige i slutet av 1800-talet, och blev riktigt populära med hippiekulturen på 1970-talet. Under 80-talet dammsögs Turkiet på kelimmattor, och nu har den funnits ibland annat Ikeas sortiment i femton år. I dag är de heta igen, när etnovindarna blåser inom heminredningen.
- För många kurder är kelim en symbol för fattigdom, något de vill lämna bakom sig. Därför är verkstaden i Van så viktig, och i den här utställningen vill vi verkligen lyfta fram kelimhantverket som något kurderna ska vara stolta över, säger Lena Yalinkilic.
