Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sagan om Paddington är lika aktuell idag

Karin Brygger om att ensamhet gör människor rädda. Och att rädsla är ännu svårare att stå ut med än ensamhet.

På ett kafé på Paddington Station i London träffade jag av slumpen en kvinna, som liksom jag drack te. Hon hade bott tjugo år i England, sa hon, och när hon nu reser tillbaka till Tanzania ibland är allt annorlunda där. Det är inte längre som det varit och hennes gamla hem är borta. Men England var inte heller hennes hem, sa hon. Nej, hemma är mittemellan. Hon pekade på sig själv.

Vi fortsatte prata. Hennes barn reste med henne ibland, tillbaka, för att hon ville visa dem - inte var de kommer ifrån – men var hon kommer ifrån. Den äldsta flickan föddes vecka 26, för 16 år sedan. Hon höll upp sin hand och visade mig hur stor flickan varit (hon rymdes mellan långfingrets och handflatans gräns mot handleden). Ett mirakel, alltså.

Det var en märklig konversation, och hon gav mig sin adress. Jag vet inte riktigt varför. Jag har den i väskan. Jag blev glad. Jag kom att tänka på min mamma som alltid börjat prata med människor och knutit osannolika bekantskaper – flyktiga eller varaktiga – till sig. Jag minns en gång när jag var barn och vi var ute och reste. På flygplatsen såg vi en ensam mamma med sju eller åtta barn. Genast stegade vi fram och stod till tjänst. Det var lättare så, sa mamma till mig i förbifarten, för den ensamma mamman. Och kanske var det roligare, för min mamma.

Det är nästan alltid roligare att inte vara ensam. May Sarton, poet, skrev en gång om skillnaden mellan »loneliness» och »solitude», där det första är en själens fattigdom (eller kanske kan man säga att ensamhet urholkar den ensamma själen), det andra är den goda ensamheten. Solitude: den rika själens möjlighet till kontemplation. Problemet är att den njutbara ensamheten kanske bara kan uppnås om man är försäkrad från den dödliga?

Samtalet om hemma/borta och mirakulösa överlevnader kändes särskilt laddat av platsen där det utspelades: Paddington station. 1958 fick sagofiguren Björnen Paddington sitt namn efter just denna järnvägsstation. Det var där han hittades av familjen Brown, som efter många om och men adopterade honom. Han var ju alldeles ensam. I främmande land.

Berättelsen om Paddington är inspirerad av de judiska barn som räddades undan kriget till England och liksom björnen anlände med adresslapp om halsen och resväska i handen. Men sagan om Paddington är lika aktuell idag som den var 1958. Fortfarande kommer ensamma barn, ensamma vuxna och ensamma ungdomar med eller utan resväska till stationer runt om i världen.

Jag läste för ett tag sedan om ett boende där utvisningshotade ungdomar fick bo alldeles ensamma. Ensamma i främmande land. Oavsett vad som ska hända dem sedan är det obegripligt hur man ta statliga/kommunala beslut att lämna de allra ensammaste ännu ensammare. Ensamhet gör människor rädda. Och rädsla är ännu svårare att stå ut med än ensamhet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.