Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sigge Eklunds nya bok ”Livets små glädjeämnen” väcker starka reaktioner. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Johan Wanloo: Sågningarna av Sigges bok handlar om elitism

Många har haft upprörda åsikter om Sigge Eklunds nya bok ”Livets små glädjeämnen”. Johan Wanloo önskar att fler kunde välja glädjen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Recension: ”Livets små njutningar” av Sigge Eklund

LÄS MER: Sorry Sigge Eklund, du kan inte skriva en bok alla gillar

Eftersom jag var både ful och dålig på sport när jag var ung fick jag hitta på andra sätt att tuffa mig. Mitt blev att tycka tvärtom. Om ett band kom på tal var jag den förste att säga ”de var bättre på sin första skiva.” Sen blev jag lite mer raffinerad och kunde slänga mig med ”Mnja de har snott allt ifrån (namn på annat band ingen hört talas om).” Det gick per automatik. Jag hade svart bälte i att flyta ovanpå. Till slut satt jag där i min helt egen verklighet och lyssnade på skivor med reklamjinglar, kollade på svartvita skräckfilmer från Mexiko och såg ner på allt alla andra gillade. Men i somras hände någonting. I en hamn på en skärgårdsö hördes plötsligt ”leende guldbruna ögon” med Vikingarna från en bärbar högtalare och jag fann mig tänkande ”det här är ju faktiskt skitbra.”

Plötsligt skämdes jag över alla gånger jag fnissat elakt över bred, folklig kultur och de som uppskattar den. Det kändes lite som när riddar Kato dör i Mio, min Mio. Christer Sjögrens röst högg rakt genom mitt hjärta av sten. Som skavt där inne så länge och gjort så ont, för att låna en formulering av Astrid Lindgren.

Jag tror inte jag är ensam om den där elitistiska försvarsmekanismen jag skrev om i början. Första gången jag hörde talas om Sigge Eklunds nya trivselbok ”Livets små njutningar” var genom en sågning. Debatten kring boken kom snabbt att handla mer om författarens snarstuckna reaktion på en elak recension snarare än själva innehållet. Men om man läser den (det går fort) finner man en uppriktig hyllning till de där synbart triviala sakerna som, enligt Sigge, gör livet värt att leva. Som att ”läsa utomhus”.

Det sägs att kultur ska utmana ens föreställningar. Riva mot den tandade kanten. Jag håller naturligtvis med. Men ibland måste kultur också få stryka medhårs. Bekräfta. Få en att komma ihåg sådant man innerst inne visste men glömt bort. Kultur växer och ändrar form som en limpa i en ugn. Det som ena dagen är subversivt och farligt är mest en nostalgiövning nästa. Eller vad säger du, medelålders goth i färgad och allt glesare syntlugg, som nu har mer gemensamt med raggare än du vill erkänna? Eller du, gamle metallskalle med urtvättad Watain-tröja och armarna fulla av brinnande dödskallar, som lagar mat på ett föräldrakooperativ?

Jag tycker ju, precis som Sigge Eklund, om att ”handla frukost” och ”slumra på sandstrand.”

Det finns inget att invända mot vad som står i ”Livets små njutningar.” Tankarna som framförs är ofarliga. Det är en tavla med tänkvärda citat i bokform. Jag brukade tycka sådana var astöntiga. Mina bokhyllor var fulla med italienska zombiefilmer på VHS, porrfilmssoundtracks på vinyl och böcker om motorcykelgäng. Ni vet, tuffa grejer. Tänkvärda citat är inte tuffa. Hade boken kommit ut för ett halvår sen hade jag säkert kvävt ett hånfullt näsfnys. Men nu vet jag inte så noga längre. Jag tycker ju, precis som Sigge Eklund, om att ”handla frukost” och ”slumra på sandstrand.”

Det finns en massa saker man helt enkelt är tvungen att göra när man blir vuxen. Att sluta tuffa sig är ett av dem. Det är förvisso fränt med solglasögon inomhus men du kommer snubbla och bryta lårbenshalsen.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.