I slutet av 1960-talet gav den i Sverige bosatte österrikiske författaren Robert Braun ut boken ”Vad händer i Sverige?” på både tyska och svenska. Braun var förbluffad över den ”avkristning” han sett i det skandinaviska landet sedan han flytt hit undan nazismen. Nog fanns sekularisering i västvärlden i stort, men tempot och omfattningen var unik i Sverige, menade han.
I den svenska politiken styrde den mestadels sekulärt inriktade socialdemokratin och i offentligheten kulturradikaler som i kyrkan hade en perfekt fiende – den var fortfarande ett etablissemang, men ett som under efterkrigstiden var ganska riskfritt att angripa. Etablerandet av vad som kan kallas en sekulär norm syntes mångenstädes. Ta prästsonen Ingmar Bergman – fram till tidigt 1960-tal var trosgrubblerier självklara i hans filmer – efter det var kristendomen mest närvarande i form av auktoritära präster.
Men utvecklingen var komplex. Visst fick kyrkorna sig en törn, och det blev töntigt att tala om kristen tro. Men försvann gjorde religionen aldrig, och de kristna samfunden krympte långsammare än övriga folkrörelser. På viktiga positioner i offentligheten återfanns fortfarande kristna – partiledare, ministrar, chefredaktörer, professorer, akademiledamöter och andra kulturpersonligheter. Det var emellertid inte självklart att tala om sin tro offentligt.
I dag tycks det snarare vara tvärtom – är man det minsta kristen ska man sjunga ut om det. Med jämna mellanrum görs spaningen att kristendomen är en ”trend” i samhället, eller i alla fall på kultursidorna. Man har slutat höja på ögonbrynen när unga kulturpersonligheter kommer ut som kristna – senast SvD:s Essy Klingberg i Dagen (11/8).
Trenden är svår att ge en enda förklaring till. Men i ett längre perspektiv är det inte märkligt att det skulle komma motreaktioner på en utveckling som världshistoriskt varit extrem. Svenskar har under det globala 2000-talet blivit bättre på att se sig som en del av världen och den djupare historien, och där är de stora religiösa traditionerna självklara. Att det särskilt är generationerna efter den ”ironiska” som vänder sig till tron är också naturligt – den ytliga kultur som sällan tog saker på allvar eller ställde stora frågor framstår för många som tröttsam i längden. Internationellt har många forskare talat om religionens ”nya synlighet” och en samtida ”postsekulär trend” i ett par decennier nu. Den typen av diskussioner blir ofta självförstärkande – det som händer ”i samtiden” är attraktivt.
Är det något man lär sig av att studera den kristna traditionen är det att även om den har vissa fundament så är den politiskt och kulturellt formbar.
Den kristna trenden väcker intressanta frågor. Vad är det som blir synligt som kristet här och nu? Är det något man lär sig av att studera den kristna traditionen är det att även om den har vissa fundament så är den politiskt och kulturellt formbar. En del tendenser är dock mer tydliga i den trend vi ser nu. En riktning är tradition, auktoritet och kritik mot det moderna samhället med dess förmenta ”avförtrollning” (med referenser till sagoförfattare som J.R.R. Tolkien). Detta kan, men måste inte, vara konservativt konnoterat.
Men kristen konservatism tycks lättare att se. När Victor Malm i Expressen (21/8) kommenterar en diskussion initierad av Joel Halldorf om HBTQI-frågor i frikyrkliga sammanhang representeras ”frikyrkorna” av ett perifert nätverk och den Livets ord-kopplade högertidningen Världen idag – knappast representativa för den svenska kristenheten i stort. Jag råkade själv vara på besök i en av landets största frikyrkor härom veckan – och möttes i foajén av regnbågsflaggans färger. På liknande sätt är det självklart att Ebba Busch, som gått i Livets ords skola och leder KD, är kristen, men att även Gustav Fridolin och Lars Leijonborg är frikyrkliga förvånar säkert en del.
I en offentlighet där många skolats i en sekulär norm finns fortfarande mycket att upptäcka gällande kristendomens mångfald. Många lär överraskas över att historikern Henrik Arnstad i en kommande biografi framställer den socialdemokratiske ideologen och finansministern Ernst Wigforss som formad av kristen tro.
Kristendomen är runt 2000 år gammal. Och ser man frågan ur ett sådant långt tidsperspektiv återstår att se vad som kommer vara en övergående ”trend” – det intresse vi ser för kristendomen i dag, eller det sekel av sekulär dominans vi lämnat bakom oss.
Anton Jansson är idéhistoriker vid Göteborgs universitet
LÄS MER:Finns det en framtid för kulturtidskrifterna?
LÄS MER:Det är inte Swish fel när journalister förlorar sitt oberoende
LÄS MER:Därför rasar Håkan-fansen över Greta
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
