Statsminister Göran Persson (S) sommartalar i Björkvik i Södermanland, 1997.
Statsminister Göran Persson (S) sommartalar i Björkvik i Södermanland, 1997. Bild: Anders Wiklund/TT

Så slutade socialdemokratin att vara typiskt svensk

Under lång tid var svenskheten och socialdemokratin två begrepp som låg nära varandra. Så är det inte längre. Ekonomihistorikern Erik Bengtsson om hur socialdemokratin gjorde svenskheten till sin – och hur de förlorade greppet om den.

ANNONS
|

Socialdemokraterna regerade Sverige ungefär 62 år under 1900-talet. Både partiet och ideologin har mer något annat kommit att associeras med det svenska och med en eller annan ”svensk modell”. Men de två storheterna – svenskheten, socialdemokratin – har flutit ihop på olika sätt under historien. Än dominerar den ena, än den andra. På 1920-30-40-talen var det, som historikern Åsa Linderborg visat sig i sin avhandling "Socialdemokraterna skriver historia", socialdemokratin som närmade sig ”det svenska”. Då ställde man sig mot högerns argument att ”socialistisk” politik var något främmande, utländskt och farligt, tyskt eller ryskt. Socialdemokrater som Per Albin Hansson och Fredrik Ström engagerade sig i flaggviftande och i att väva en berättelse där deras egen folkhemspolitik bara var en naturlig fortsättning på omtyckta traditioner och händelser i svensk historia, som Engelbrekts uppror och 1809 års författning.'

ANNONS

I dag är narrativet att 1900-talets landvinningar inte var resultatet av socialdemokratiska framsteg och reformer, utan av djupare, underliggande, nationella faktorer.

Socialdemokraternas historieberättande lyckades. Bilden av SAP som ett naturligt regeringsparti i Sverige satte sig. Efter decennier av reformistisk politik klingade 20-talets anklagelser om ”det osvenska” ut. I höjd med 1980-talet slungades anklagelsen istället åt det andra hållet. Det socialdemokratiska välfärdsbygget hade nu närapå blivit synonymt med den svenska moderniteten, och Socialdemokraterna kunde från sin styrkeposition ifrågasätta om den borgerliga oppositionens föreslagna politik ens var förenlig med svenskheten. Statsvetaren Erik Åsard kommenterade i valrörelsen 1991: ”kritik mot [det socialdemokratiska] partiet blir liktydigt med kritik mot nationen Sverige”.

LÄS MER:Chantal Mouffe: "Socialdemokraterna är ansvariga för högerpopulismen"

Sedan dess har mycket hänt. En yuppie-boom, en djup finanskris och ett EU-inträde senare, så finns associationerna mellan socialdemokrati och svenskhet förvisso kvar, men helt omvandlade. Socialdemokratin är försvagad och med globalisering, europeisk integration och invandringspolitikens ökade intensitet så har maktförhållandena från 1970-80-talen omvänts: om socialdemokrati en gång var garanti för det svenska, så är det svenska nu viktigare än det socialdemokratiska.

I en trumpetstöt för den nya debatten förklarade etnologen Åke Daun 1989 i sin bok "Svensk mentalitet" att ”I Sverige var det länge tabu att över huvud tala om nationalkaraktär” – nu var det dags att göra upp med detta tabu. Daun tog upp den stafettpinne som statistikern Gustaf Sundbärg 1912 lagt ner med sitt skärskådande av den svenska karaktären i emigrationens tid, en stafettpinne som desto fler burit vidare sedan dess. Klichéerna var hos Daun i princip samma som hos Sundbärg, och samma som traderats sedan dess: svenskens sociala oförmåga, ensamhet och naturkärlek, och ”ett starkt behov av oberoende”, att inte stå i tacksamhetsskuld, att klara sig själv. Trettio år senare har denna nationalromantiska historieskrivning blivit allmängods. Den har också politiserats av partier som Sverigedemokraterna.

ANNONS

Om Per Albin-socialdemokratins retoriska trick var att socialdemokratisera vår förståelse av svenskheten – det riktigt svenska är att föra en socialdemokratisk politik – gör den nationella självförståelsen idag den motsatta resan. I dag är narrativet att 1900-talets landvinningar inte var resultatet av socialdemokratiska framsteg och reformer, utan av djupare, underliggande, nationella faktorer.

Hos Berggren och Trägårdh är rörelsen varken reformator eller kulmen, utan ett epifenomen, ett utanpåverk.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh gjorde i sin inflytelserika "Är svensken människa?" (2006) en fascinerande revisionistisk läsning av svensk historia, där socialdemokratins betydelse skrivs ner. Efterkrigstidens historieskrivning om arbetarrörelsen förenade två motstridiga tendenser: rörelsen som förändring, från statarlängor och multna torp till funkis och modern levnadsstandard, från allmosor och godtycke till socialförsäkringar och trygghet. Och rörelsen, i Per Albins anda, som kulmen på en evigt svensk strävan efter jämlikhet och frihet. Hos Berggren och Trägårdh är rörelsen varken reformator eller kulmen, utan ett epifenomen, ett utanpåverk.

Jämlika och fria har svenskarna varit sedan det gamla bondesamhället med sina fria odalbönder, och denna tanketradition har traderats av en rad svenska tänkare – Geijer, Almqvist, Ellen Key… Ta bort socialdemokratin (som 1980- och 90-talen gjorde), och svenskheten består. En i princip etnologisk förståelse av politik: politiken bara ett ytligt uttryck, en överbyggnad, för de djupare krafterna, nationen.

ANNONS

Denna historieskrivning var förstås "gefundenes Fressen" för den politiska borgerligheten. Socialdemokratin är onödig! Fria och jämlika har svenskarna alltid varit, och till det kunde 1900-talets reformpolitik varken göra till eller från. Oavsett vilken politik vi för, så fortsätter friheten och jämlikheten i odalböndernas land. Fokus rapporterade 2011 om Per Schlingmanns arbete ”för att övertyga svenskarna om att Sverige aldrig har varit socialdemokratiskt”.

Det tycks ha lyckats. Sedan 2006 har Berggren-Trägårdhs neologism ”statsindividualism” förekommit 469 gånger i svensk press. Det har blivit en go to-lösning för (den tjattrande klassens) förståelse av svensk historia och politik. Samtidigt, efter fem jobbskatteavdrag, avskaffande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt och privatiseringar en masse av offentlig sektor, så har Sverige blivit världsbäst i ännu en gren: att öka den ekonomiska ojämlikheten. I internationella jämförelser av inkomsternas fördelning var Sverige på 1980-talet och ännu i början av 1990-talet världens jämlikaste land.

Sedan 90-talskrisen, och än mer sedan Reinfeldtregeringens reformer, är det inte längre så. Berggren-Trägårdh-tesens förminskande av socialdemokratins historiska landvinningar, och etnologiska förklaringsmodell av det svenska samhället, gifter sig utsökt väl med två av samtidens starkaste politiska tendenser, den oreflekterade nyliberalismen och ett stort intresse för det nationella i dess olika former. Att den blivit inflytelserik är inte att undra över, men att den knappast ifrågasatts, i ett Sverige av grasserande ojämlikhet och sönderfallande välfärdskontrakt, är desto mera slående.

ANNONS

Erik Bengtsson är doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS