Så nära men ändå så olika

Mark Isitt möter förtejpade skyltfönster och förfulat förstadstorg i Lerums centrum och betydligt högre trivselfaktor i Floda strax intill. Serien om Göteborgs grannar fortsätter.

ANNONS
|

Hoho…oho…ho…oooo…? Hallå…allå…llå…lå…åååååå…? Jag befinner mig högst upp, på fjärde våningen, i Lerums nyinvigda p-hus, asfalten gnistrar som onyx, strecken är pepsodentvita. Jag är ensam. Frånsett en Peugeotvespa och fyra Volvo-suvvar (Lerum lär ha fler än någon annan kommun i Sverige). Där utanför susar pendeltågen. De går två gånger i timman, tar 19 minuter in till Centralen, och här uppifrån ter sig perrongen rent datarenderad, en grafitgrå löpare med grafitgråa väntkurer som rullats ut mellan vildvuxna banvallar. Helt ny även den, verkar det. Och precis lika ren.

Vad glädjande, tänker jag, en stad som tar hand om sina offentliga miljöer. På Floda station luktar det urin. Det luktar så mycket urin att du nästan känner stanken hela vägen till Lerum, sju minuters tågresa härifrån. Den drypande tunneln under de ogräsbelupna perrongerna är låg och trång, fimpar snitslar vägen mot uppgången, asfalten är blommig av torkade pölar och på de flagnande betongväggarna har någon skrivit ”666” och ”SUICIDE”. Åtminstone rättstavat.

ANNONS

Väl uppe i ljuset suger du i dig av Sävelångens friska luft. Sjön skymtar mellan Ancona pizzeria och stationshuset. Det senare är i handslaget tegel och grovhugget trä och ser ut som något en ung Frank Lloyd Wright kunnat rita men är ”bara” av Adolf Edelsvärd, SJ:s ursprungliga chefsarkitekt. Den här sträckan av Västra stambanan, från Göteborg upp till Vårgårda, var ju den första järnvägslinjen i Sverige, invigd i mitten av 1800-talet. Här, i detta lilla stationssamhälle, vid Säveåns utlopp, bor ungefär 10 000 personer. ”Vi är rejält folk”, som det uttrycks av en pensionär jag möter, ”inte så tjänstemannaaktiga som de som bor i Lerum.” Lerum som fick ge namn åt storkommunen när den bildades 1969, något invånarna i både Floda och Gråbo, den tredje tätorten, aldrig riktigt accepterat. Trots att Lerum har dubbelt så många boende. ”Det var ett fräckt försök att visa vem som bestämmer”, fnyser mannen.

1–2–3–4–5–6–7–8–9–10–11–12–13–14–15–16–17–18–19–20–21–22–23–24–25–26–27–28–29–30–31–32–33–34–35! KappAhl har 35 meter fasad – jag stegar sträckan – vid Göteborgsvägen/Adelstorpsvägen i Lerums mest attraktiva läge. Samtliga fem skyltfönster är omsorgsfullt förtejpade i svart plast. Dörren intill tillhör herrekiperingsbutiken Sellmans som funnits här sedan 1960, ända sedan centrumanläggningen invigdes: ”Denna entré stängd, välkommen genom entré Solkatten”.

Bara Konditori Kaffedoppet håller ställningarna, skyltar upp med citron-passion-tarteletter, kaffe-kola-moussetårta, Budapestrulle och schwarzwald. Där inne är den gedigna 60-talsinredningen så gott som intakt.

ANNONS

De här tre verksamheterna ligger uppe i snickartummen av torganläggningen. För det är så planen ter sig från ovan, som en pekande hand, med affärer hela vägen längs tummens och pekfingrets insida, 250 meter sammanhängande trevåningslänga, indelad i vaniljgula och grodgröna fält. Vid pekfingertoppen ståtar kommunhusets femvåningsskrapa – en blygsam referens till FN:s sekretariat – och högst upp på tegelgaveln, under den kvarglömda julbelysningen, strålar ”Lerums centrum” i vit neon ut över staden.

Det är egentligen riktigt vackert. Få förstadstorg från den här perioden är faktiskt finare – Vällingby och Hökarängen inkluderade. Men få är också lika förfulade. Alla neonskyltarna är utbytta mot dekaler (Kaffedoppets undantagen förstås), markbeläggningens labyrintiska granitstensmönster har ersatts av håglös betongstensmatta och det tidigare skärmtaket som inramade platsen har gjorts om till arkad för ruvande duvor. Förfallet började redan 1974 då Solkattens galleria byggdes vägg i vägg och handeln flyttade inomhus, torget vände ut och in på sig självt. Idag dalar intäkterna, här finns inte ens någon ordentlig mataffär.

Henrik Ripa, moderaternas oppositionsråd, politiskt aktiv i kommunen sedan 1998: ”Vi som ibland delar ut flygblad på torget på lördagarna, asså, har vi riktig tur kanske det passerar 30 pers på ett par tre timmar.”

Floda centrum kan knappt kallas centrum. För det första är det så litet att det nästan är omöjligt att finna bland alla väldiga alar som tropikväxer ner till Säveån och sträcker sina grenar ut över de becksvarta virvlarna. För det andra har det mer karaktär av gata, ett spikrakt streck som börjar vid ett gammalt järnbruksmagasin och passerar genom en postmodern 60-talstristess i två till tre plan och slutar i en uppgrävd slänt där kommunen nu bygger tre så rysliga punkthus att de kan ses som rena krigsförklaringen mot Jonas Brandström, Floda torgs ägare – lägg an, sikta, skjut! Brandström som också driver närliggande Öijareds, golfklubben som en äldre Frank Lloyd Wright hade kunnat rita men som ”bara” är av Gert Wingårdh.

ANNONS

Ändå är trivselfaktorn långt högre i Flodas centrum än i Lerums centrum. Brandström har bett vännen Christer Harling, fastighetsägaren som förvandlade Vallgatan och Magasinsgatan till Göteborgs Maraiskvarter, att handplocka näringsidkare för att skapa en relevant blandning. En promenad genom Floda centrum är därför en tankeväckande lektion i allt som kan åstadkommas trots bristande arkitektoniska förutsättningar:

Redan på brokrönet välkomnar pumpande latinorytmer från gavelhusets övervåning. Där uppe studsar huvuden omkring, en introduktionskurs i Brasiliansk jiujitsu är i full gång. Genom att lyfta upp gymmet i huset undviks hålögda skyltfönster i bottenplan. I samma hus, en halv trappa ner, ligger Nyföretagarcentrum. Idén kom ursprungligen från PG Gyllenhammar, Volvo-vd:n som bodde i Lerum i över tre decennier, och sedan verksamheten startade i Floda 2013 har runt 170 företag startats, säger lokalrepresentanten. ”Paret du just mötte i dörren är från Afghanistan, hon är sjuksköterska och han är läkare och nu har han bestämt sig för att starta egen mottagning och hon är redan i full gång med sin fotvård.”

Därefter följer 50 meter välstädad gågata, tio meter bred, möblerad med enkla bänkar under skuggande trädkronor och flankerad av butiker, så gott som alla med inbjudande skyltfönster. Floda frukt och grönt exponerar sin färska färg- och formprakt i trätråg på gatan, Gobi sushi har minimalistisk uteservering, svart som japanlack, och till och med Centrumfrisören möblerar med bord och stolar och färska blommor. På Unossons charkuteri är det kö – hit åker även Lerumborna för att köpa närproducerat – och längre bort, mittemot Ica, ligger lika populära Floda fisk & delikatesser som drivs av en Hönöbo som fått hjälp av Nyföretagarcentrum. Ica är förstås magneten som håller de andra under armarna, runt 1400 personer handlar här varje dag.

ANNONS

Därtill, borta vid brofästet, i det renoverade 1700-talsmagasinet, huserar Sveriges kanske mest kompromisslösa restaurangsatsning, Jernbruket vedgrill och öl. Idén är busenkel: endast lokala råvaror, allt grillas över öppen eld, så mycket som möjligt av djuret tillagas. Bland initiativtagarna finns Matts Johansson, kafé Da Matteos ägare, en av Harlings viktigaste bundsförvanter vid upprustningen av Magasinsgatan. Under 2018 öppnar han kafé och bageri i villavillekullavillan intill. På uteserveringen kommer du kunna doppa tårna i Säveån.

”Vi åker väldigt gärna bil”, säger Henrik Ripa och skrattar urskuldande. ”Jag tror att 80 procent av Lerumborna jobbar i Göteborg, ett tag var vi Sverige-etta vad gäller avdrag för pendling, men bara en minoritet tar pendeltåget. Inom politiken har vi satt som mål att komma upp till 40 procent kollektivtrafikresor till 2025 men det finns ju inte en chans i världen.”

Med andra ord, inte bara ser Lerums perronger och p-hus oanvända ut, de är det också. Och delvis är det Ripas eget fel, hävdar kritikerna. För närmare 15 år sedan, då Banverket (nuvarande Trafikverket) ville öka kapaciteten och expandera till parallellspår, var han en mycket högljudd motståndare. Bullret och barriäreffekterna riskerade äventyra centrums utveckling, menade han och blev regionkändis över en natt för sitt mod att stå upp mot den statliga överheten. I dag undrar man, till vilken nytta? Ripa suckar.

ANNONS

”Vi har ett centrum där tiden stått still. Vi började en moderniseringsprocess 2002, men det fanns alltid något parti som inte ville vara med, det blev aldrig något klubbat. Och nu, efter 15 år, har vi knappt någonting att visa upp.”

Ur det perspektivet framstår triumfen över Banverket snarast som en pyrrhusseger. Lerumborna har blivit nej-sägare. Man rår sig själv. Åtminstone är det så de andra 48 kommunerna i Västra Götaland uppfattar det, tror Ripa. En från början sund skepsis mot storskaliga ingrepp har utvecklats till ett allmäntillstånd som hämmar även mindre initiativ. Initiativ som istället flyttar till företagsamma Floda. Hoho…oho…ho…oooo…? Hallå…allå…llå…lå…åååååå…? I Lerum får man inget svar.

Tidigare avsnitt: Alingsås, Kungälv och Kungsbacka. Nästa avsnitt: Mölnlycke

ANNONS