Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Så hänger gängvåldet ihop med friskolorna

Partierna tävlar om att höja straffen och sneglar mot Danmarks tuffa tag. Men de kriminella gängen är en brutal spegling av det ojämlika samhälle vi har skapat, skriver sociologen och författaren Maria Törnqvist.

Gängen har blivit en lag- och ordningsfråga. Partierna tävlar om att buda upp straffsatserna och sänka ungdomsrabatterna. De blåbruna kryddar med en skillnadsretorik om ”hederskultur” och ”massinvandring” och sneglar mot Danmarks visitationszoner. Som om det gick att spärra in problemet.

Haken är bara att gängen inte är några ”andra” som kan avlägsnas med statligt våldsmonopol. I stället är de en brutal spegling av det samhälle vi skapat.

Segregeringen, enligt forskningen den viktigaste förklaringen till lavinen av dödligt skjutvåld, understöds av en väl inoljad samhällslogik. I alla lägen uppmanas vi att stirra ner i vår egen plånbok och se till våra egna barns bästa. Sådan är logiken i jobbskatteavdraget och de vinstdrivna friskolorna. Samhället skapar frizoner och skiljer ut. Skolval, bostadskarriärer – allt handlar om ett undvikande, att rikta begäret så att vissa väljs bort. En positivt kodad segregering alltså. Men om vi lärt oss att lösa problem genom att skjuta undan har vi ännu inte förstått att allt kommer tillbaka till oss. Och nu hemsöker de oss, de bortvalda barnen – med skarpladdade vapen och skottsäkra västar.

LÄS MER: Magdalena Andersson bör akta sig för populismen

Experter återkommer till den allt råare individualismen och hur tydliga makthierarkier och ledargestalter ersatts av fragmentariska nätverk.

Valfriheten har även sipprat ner i gängen. Experter återkommer till den allt råare individualismen och hur tydliga makthierarkier och ledargestalter ersatts av fragmentariska nätverk. I Diamant Salihus omskrivna bok ”Tills alla dör” är det barndomsvänner som mördar varandra. Inga sociala band är längre heliga – och inga institutioner starka nog att hindra dem. Varken familj, skola eller för den delen gängen har kraft att stå emot. I individualismens dödliga anarki är ett pistolskott en kränkning bort.

På samma sätt är det med gängens toxiska maskulinitet. Snarare än att förklaras av ”annat ursprung” toppar denna manlighetstrop i dag Spotifys strömningstjänst. Samma statusattribut i musikvideorna som i livsstilsmagasinen. Att Rolexklockor flashas av så kallade ”gangfluencers” och används för att tvätta knarkpengar är ett logiskt – eller till och med slugt – svar på kapitalismens och masskonsumtionens kuppande av identitet och livsvärde. Because we’re worth it.

Jag pratar med en vän på Brå som matats med våldsstatistik och intervjuer med fängslade gängmedlemmar. Precis som andra med insyn pekar hon på den underliggande geologin, de sociala kontinentalplattorna som drar allt längre isär och hotar att slita sönder samhället. Och om straffen blir längre, om bossarna åker fast? De är bara toppen på isberget, under ytan mullrar det. Utan utjämning är vi fast i grundproblemet. Men det vinner man inga val på, säger hon uppgivet.

Trots att längre straff inte tycks ge avsedd verkan – vissa pekar på raka motsatsen – springer majoriteten av riksdagspartierna på repressaliebollen. Däremot märks betydligt mindre av det forskningen faktiskt visar, nämligen vikten av att stoppa nyrekryteringen genom att stärka de sociala skyddssystemen. Skolan, exempelvis, sägs ofta erbjuda ett effektivt vaccin mot gängen men tillåts fortsätta vara kugge i segregeringens maskineri – nu senast dokumenterad i Emma Leijnses reportagebok ”I en annan klass: Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan”.

Men ännu finns ingen politisk budgivning om att toksatsa på skolor i utsatta områden, ingen haverikommission för den dödliga ojämlikheten, inga uppbudade socialarbetarlöner eller miljoner till expertgrupper med kompetens inifrån områdena att designa hållbara skyddsnät(verk). I stället för att, som den nyligen bortgångne fredspristagaren Desmond Tutu predikat, ”gå uppströms och ta reda på varför människor faller i floden”, är alla upptagna med att dragga efter kropparna.

Gängen har aldrig enbart handlat om snabba cash, utan ytterst om existensen, själen.

LÄS MER: Det finns ett svar på varför unga män blir gangsters

För att gå uppströms krävs det att vi för ett ögonblick släpper brottsrubriceringarna och ser människorna bakom maskerna. Gängen har aldrig enbart handlat om snabba cash, utan ytterst om existensen, själen. Sociologen Pierre Bourdieu, en av de stora klassteoretikerna, beskriver det som att en av människans starkaste drivkrafter är längtan efter erkännande – vi behöver erkännas av andra för att, i social mening, finnas till. När alternativen är få eller inga tvingas vi också, för vår överlevnad, att söka oss till sammanhang som skadar oss.

Kanske kan man beskriva dragningen till gängen som en grym optimism. Optimism, skriver kulturteoretikern Lauren Berlant i boken ”Cruel Optimism” (2011) är den kraft som låter oss uppgå i något utanför oss själva – det är en fantasi om förändring, förbättring. Vi dras till hoppet även när hoppet hotar att förgöra oss. Vad värre är – vi tycks även som samhälle drivas av en grym optimism. Vi sätter vårt hopp till en högst osäker kur, pådriven av valpolitisk girighet snarare än sakfrågans komplexitet.

Maria Törnqvist är sociolog vid Uppsala universitet och författare som förra året kom ut med boken ”Merleaus mamma” på Ellerströms förlag.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.