Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

VR-glasögonen Oculus Rift hjälper spelaren att träda in i en annan värld. Bild: ANNIKA AF KLERCKER / TT

Sinziana Ravini: Så gick det när GP:s kritiker försökte hacka sin hjärna

Sinziana Ravini försöker ta en terapeutisk genväg för att göra sig av med sitt jag.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Varför gå 20 år i analys, när man kan få samma resultat på några timmar? Undrade min kvinnliga bordskamrat, en österrikisk coach på en middag i Wien i somras. Hon hade precis köpt en ny, svindyr ”psykmaskin” från USA, vid namn Biohacker, promotad av ingen mindre än stjärncoachen Tony Robbins. Maskinen hade gjort underverk med hennes kunder, för det mesta affärsmän som behöver komma i kontakt med sina sanna jag. Hon erbjöd mig komma och testa maskinen. Vem kan motstå en sådan utmaning? Freud hade säkert dessutom vänt sig i sin grav, och att utmana patriarkala, mossiga strukturer är ju alltid roligt, tänkte jag upprymt.

Freud hade säkert dessutom vänt sig i sin grav, och att utmana patriarkala, mossiga strukturer är ju alltid roligt, tänkte jag upprymt.

Jag infann mig hos henne dagen efter. Maskinen såg ut som ett äggformat rymdskepp i miniatyr. Jag behövde bara lägga mig ner på soffan intill, med dess Oculus rift-hjälm på huvudet, ett par hörlurar, och låta mig kopplas till ljusgenerator som skulle försätta mig i ett annat tillstånd. Sagt och gjort. Det dröjde inte länge förrän biohackern började verka som en intergalaktisk åktur genom rymden.

I mina öronlurar hörde jag samtidigt en manlig, tysk röst, som sade ”glöm vem du är och vart du kommer ifrån”, ”du är ingen”, ”du kommer sakta men säkert gå upp i alltet”. Rösten bad mig också förlåta alla som hade gjort mig illa, göra mig av med alla mina rädslor, även rädslan för döden. För den fanns inte. Inget fanns. Det enda som fanns var en djup samvaro med elementen omkring oss.

Om det finns något som vi västerlänningar lider av, så är det vår jagcentrering.

När resan var över, var jag så borta att jag inte längre visste vem jag var eller vilken planet jag levde på. Jag drogs med illamående och yrsel i flera dagar och en oroväckande likgiltighet som jag gudskelov, så småningom lyckades skaka av mig. Hypnosprogrammets mål, som coachen hade kopplat upp till biohackern, var att bli av med mitt jag. Det må vara ett värdigt mål i sig, för om det finns något som vi västerlänningar lider av, så är det vår jagcentrering. Men jag tror inte att jaget är något man kan skaka av sig hur som helst, i alla fall, inte via artificiella snabbfix, som dessutom härmar och leker med psykosens mekanismer.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera en sak. Den nya högteknologiska snabbmatsterapin kommer aldrig få psykoanalysen på fall. För den inre resan finns det inga genvägar. Den största lyxen en människa kan erbjuda sig själv är den långa tid som krävs för att komma underfund med både sig själv och omvärlden.