Judas Iskariot, Maria från Magdala, Pontius Pilatus och Josef av Arimataia - alla är de bekanta för sina viktiga roller i Jesu passionshistoria. Men deras berättelser avslutas inte där Bibeln lämnar dem - i stället lever de alla vidare i apokryfer, folkliga myter, litteratur och skrönor.
Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, följer deras vandring genom århundradena, till upphöjelse eller djupaste förakt.
Från att ha varit symbolen för det vidrigaste av förräderier och ursäktat förföljelsen av judar har vår tid funnit en förståelse för Judas och i honom sett en komplex, modern person med ett tragiskt öde. Pontius Pilatus blev under medeltiden en nyckelfigur i den antisemitiska rörelsen - han hedrades till och med som ett fromt helgon - fullständigt befriad från skuld i processen mot Jesus. Och Josef från Arimatia, mannen som enligt evangelierna ombesörjde begravningen av den korsfäste Jesus, kom att spela en avgörande roll i korsfararnas myter om den heliga Graal. Men kanske är Maria från Magdala den som har råkat ur för den allra största och intressantaste förskjutningen. I bokens tveklöst bästa kapitel visar Harrison hur bilden av henne rekonstruerades i takt med att kyrkan byggdes.
Gemensam för alla fyra evangelier är berättelsen om hur några kvinnor från Jesu följe gick till graven efter korsfästelsen för att smörja kroppen och för att gråta (den enda offentliga uppgift en kvinna fick ha vid den tiden). En av de sörjande nämns vid namn, hon hette Maria från Magdala och hade bevittnat Jesu död på korset tillsammans med Maria, hans mor. Det som gör Maria från Magdala exceptionell i Nya testamentet är hennes tydliga vittnesroll: hon är den första som den återuppståndne Kristus visar sig för. Och hon är den som får det viktiga predikouppdraget att gå och berätta för lärjungarna om uppståndelsen.
Men den stora frågan är hur myterna uppstod som förvandlade denna apostlarnas apostel, som Dick Harrison kallar henne för, till en ångerfull sköka, en kvinna som syndat så svårt att hon i den medeltida folkloren ansågs ha gjort sig skyldig till både incest och barnamord? Var det så enkelt att den tidiga katolska kyrkan - precis som i dag - inte tolererade tanken på vare sig kvinnliga lärjungar eller predikanter?
Förrädaren, skökan och självmördaren är i första hand en läsning om hur det förflutna och våra berättelser om det förflutna inte utgör någon fast grund att stå på. För historien förändras varje gång vår blick vänds bakåt och urkunderna omförhandlas i samma takt som nya behov uppstår.
Och önskar man en ledsagare som likt en Herman Lindqvist gör ett urval, redovisar och tänker tankarna åt en, så fungerar denna bok från pärm till pärm. Men oavsett vurm så kan man vid slutet av läsningen konstatera att Harrison - precis som de historieskrivare han har behandlat i sin bok - bidragit till förändringen av det förflutna.
