Uppsala tidigt 1990-tal. Nattbussen mot invandrartäta Gottsunda. En grupp skinnskallar kliver på och drar av personer de betraktar som osvenska. Samma år skriver riksdagsmannen Bert Karlsson kontrakt med Ultima Thule och paketerar om vit makt-bandet som vikingarock. Framgången är nästan lika stor som för Karlssons populistparti Ny demokrati.
Den som blev politiskt medveten på 1990-talet kunde inte undgå att se rasismens närvaro i det svenska samhället. Och då kunde man heller inte låta bli att lägga märke till en driven Stockholmsjournalist vid namn Stieg Larsson.
Filmen fokuserar på Stieg Larssons mångåriga kartläggning av den svenska extremhögern.
Men under de 14 år som har gått sedan han segnade ner i en hjärtattack, blott 50 år gammal, har Stieg Larsson som bekant blivit känd för andra aktiviteter än sitt stenhårda antirasistiska arbete. Den deckartrilogi han skrev är idag såld i över 80 miljoner exemplar. Filmatiseringarna blev stora framgångar. Och även om samhällssynen fanns i romanerna så har den tidigare gärningen trots allt överskuggats av detta. Kanske för att man i Sverige – nationen som helst ser sin godhet – sedan andra världskriget har blundat för att landet även har en gynnsam jordmån för rasism.
Det är slutsatsen efter Henrik Georgssons (Bron) initierade dokumentär Mannen som lekte med elden. Filmen fokuserar på Stieg Larssons mångåriga kartläggning av den svenska extremhögern. Det skedde parallellt med grafikerjobbet på TT och i symbios med framväxten av den ”nya” rasismen. Redan 1982 blev Larsson korrespondent åt den brittiska antifascisttidskriften Searchlight. Den som var förebild för svenska Expo – tidskriften han var med om att grunda och leda på 1990-talet.
Formmässigt är Mannen som lekte med elden traditionell. En produktion med sikte på internationell tv-marknad. Författarens egna texter utgör tillsammans med ett kollage av dem han arbetade och levde med – kollegor från TT, Expo-grundare, medförfattare som Anna-Lena Lodenius, sambon Eva Gabrielsson – berättarröster över arkivbilder och fiktionaliserade scener som effektivt knådar samman.
Men det är materialet kring extremhögern som är mest intensivt och drabbande. Jag kommer på mig själv med att bli illa berörd över att jag har tillåtit mig att glömma hur det faktiskt var. Det är en nyttig lektion i det svenska 1990-talets terrorism: Bankrån. Mord. Bränder. Bombattentat mot journalister. Tryckerier som inte vågade göra Expo. En lika viktig påminnelse som den Spike Lee nyligen levererade i suveräna BlacKkKlansman.
Mannen som lekte med elden visar hur Stieg Larssons uppväxt hos mormor och morfar i Västerbotten gav kunskap om den nazistiska historia hans föräldrageneration lärde sig att glömma. Hos Larsson var detta levande. Och därmed insikten att demokratin alltid är under hot. Han tog det på allvar och förstod, exempelvis genom övervakning av Nordiska rikspartiet, att rasfrågan inte släppt taget. Och menade att det var en kraft som skulle bli att räkna med om samhället förändrades.
Hade Stieg Larsson varit i livet skulle han ha stämplats som extremist.
Det var (och är) ett fysiskt och farligt arbete att granska dessa rörelser. Larsson kämpade dygnet runt utan pengar. Vilket tyvärr säger något om hur klent intresset var för saken. Få brydde sig om det han såg: hur man ömsade skinn, hur rasbiologin övergavs och samma personer började tala om kultur. Och så 1995 var det ett parti som fattade – som började klä sig i kostym, krävde stopp på nazitugget och lät håret växa ut.
Jag tror ärligt talat inte att folk förstår idag heller. Man vill inte se de kopplingar Larsson gjorde mellan den mordiska rasismen och den strukturella – det senare begreppet avfärdas numera hånfullt av högerdebattörer. Och det har tagit deprimerande lång tid för en sådan här dokumentär att göras. Hade den ens kommit till om inte huvudpersonen blivit mytomspunnen?
Idag är Sverigedemokraterna landets tredje största parti. Och hade Stieg Larsson varit i livet skulle han ha stämplats som extremist på samma ledarsidor som har hjälpt till att normalisera partiet. Det är två av alltför många skäl att se Mannen som lekte med elden.
Titta även på:
Lasermannen (Mikael Marcimain, 2005)
Lasermannen – dokumentären (Gellert Tamas, Malcolm Dixelius, 2005)
The White World According to Daliborek (Vít Klusák, 2017)
