Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Säg hej till Ester!

Valpen har förvandlat Carin Hjulströms hem till ett slagfält.

Det kan ha varit sommaren när jag skulle fylla fyra år. Eller kanske fem. Så fort jag vaknat smög jag ner till vardagsrummet i mormors och morfars stora hus på Gotland. För där – i en solstrimma på röllakansmattan – låg min första kärlek. Peggy. Den ljusbruna taxen lyfte lojt på huvudet och gäspade vänligt när jag lade mig tätt intill hennes varma, mjuka kropp och låtsades att hon var min.

Men hund var inte bara onödigt, det var dessutom omöjligt rent praktiskt, sa mina föräldrar. Men så hade vi inbrott i huset i Örgryte. Lillebrorsan kom hem när tjuvarna var där och blev förstås rädd för att gå hem själv. Vi fick låna boxern Fia på obestämd tid av pappas kollega. Fia skulle möta oss när vi kom hem från skolan. Vad vi inte visste var att Fia hade långt gången cancer och tillbringade sina ensamma timmar med att äta eterneller och kräkas överallt i huset. När vi gick ut med henne rymde hon. Några timmar senare kom hon hem och kräktes ännu mer. En granne frågade om vi visste vem som kunde ha tagit deras julskinka som stod på svalning i fönstret. Ingen aning, ljög vi.

Min första egna hund hette Buster och var en kolsvart tibetansk terrier. Buster firade sin första jul genom att smita ut i köket och dra ner en enkilosring med rökt korv och käka upp den medan vi intet ont anande åt sill i matsalen. Korven kom sedan upp och ut under olika mindre trevliga former. Att han föll för korven kunde jag förstå, men han hade också mer svårsmälta favoriträtter. Som utedass och bajamajor. När han kom därifrån och slickade sig om munnen var han svårälskad. Sedan blev han hanhundsilsk, flög på varenda jycke av hankön. Jag tvingades gå emellan när han hade muckat gräl med en pitbullterrier. Bråket slutade med att jag fick ett hugg i handen – av min egen hund. Med två blöjbarn hemma insåg jag att vi alla skulle må bättre av att Buster fick en ny mer stresstålig familj.

Sedan kom Texas, som min dotter köpte för sina sparpengar när hon fyllde tio. Ljuvliga Texas åt och drack men blev bara smalare och smalare och visade sig ha valpdiabetes. Veterinären sa att konstant vård och medicinering inte var ett värdigt liv för en valp. Jag åkte till Blå Stjärnan och såg den söta valpen somna in. Alla grät och vi bestämde att barnen fick stanna hemma från skolan nästa dag. På förmiddagen den elfte september 2001 satt vi framför teven och såg i realtid hur flygplanen flög in i de två tornen. Inte bara i den lilla världen var allting helt fel och upp och ner.

Efter Texas kom Pixie. En smart och lydig dvärgschnauzer men helt ointresserad av främlingar och väldigt avigt inställd till barn. Två år senare fick hon en kompis från samma kennel – Molly. Molly var söt som en smällkaramell, men ärligt talat lite korkad. Hur som helst dyrkade hon Pixie, som var mer skeptisk. Till slut blev de kompisar och det gick elva år. Så en eftermiddag drack Pixie plötsligt upp hela vattenskålen i ett svep och stod sedan bara och skakade. Veterinären konstaterade akut livmoderinflammation. Hela buken full med var. Bara någon timme senare tvingades vi hastigt säga hej då.

Molly blev ensam kvar. Deprimerad, ville bara sova, orkade knappt gå med på promenad. Men tiden gick och hon repade sig. Hon flyttade med mig till Stockholm. Vi gick i skogen varje dag. Hon sprang lös och spred sitt glada skall och sin kärlek till alla som ville ha den. Tills stroken kom.

En varm och solig vårdag förra året tog jag med mig Molly ner till bryggan för sista gången. På den plana ängen intill badplatsen kunde hon fortfarande röra sig utan att ramla. Jag hade med mig ett paket leverpastej och lät henne äta hur mycket hon ville. Jag klappade hennes sträva päls och försökte trots gråten ta lite kort och filmer. Sedan åkte vi till veterinären. I rummet stod ett stearinljus och brann. En sköterska kom och rakade Mollys framben, satte dit en slang och sprutade in något lugnande. Hunden blev sömnig och smärtfri. Jag höll henne i famnen en lång stund. Veterinären kom med sprutan. Jag nickade. Strax därpå somnade hon in medan mina tårar rann.

Några veckor senare började jag ändå njuta av mitt nya fria liv. Inga rastningar att passa. Skönt! Jag hade haft min beskärda del av hund. Livet var fritt och enkelt och jag styrde min tid helt själv. Perfekt ju.

Det gick ett år. Sedan kom våren. Jag gick ner till bryggan. Och varje gång jag tog klivet ut på bryggan mindes jag den där dagen med Molly och leverpastejen.

Vad som sedan hände vet jag inte. Plötsligt satt jag och stirrade på Kennelklubbens hemsida och läste på om olika raser. Började knarka annonser på Blocket. Kanske, kanske någon gång tänkte jag. Men i alla fall ingen valp. Alldeles för jobbigt. Men så plötsligt satt jag ändå där och glodde på rubriken valpkullar väntas. Absolut ingen valp, tänkte jag medan jag skrev ett mail och bad om att få tinga en tik.

Det är nu tre veckor sedan mellanpinscherfröken Ester Hjulström kom och gjorde hemmet till ett slagfält. Kiss på golvet, avbitna sladdar, söndertuggade strumpor och svårartade bitmärken på såriga händer. Men mitt i kaoset somnar hon i min famn och hennes varma mjuka kropp förflyttar mig till Peggy i ljusstrimman på Gotland. Och det är kärlek.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.