Så vackert att man vill gråta

ANNONS
|

I slutet av Nan Goldins eget förord till bokutgåvan av The ballad of sexual dependency finns ett foto som ser ut att vara avsett för familjealbumet. Hennes storasyster Barbara står på trappan framför familjens röda tegelvilla i Silver Spring Massachusetts. Gestalten ser liten ut. Det är en solig dag 1964. Året därpå kastar sig Barbara framför pendeltåget. Veckan därefter blir elvaåriga Nancy, som hon då hette, "förförd av en äldre man" för att använda hennes egna ord.

Om inte Nan Goldin själv vittnat om hur avgörande dessa händelser varit, hade den här artikeln möjligen fått en annan ingång. Men det är inte säkert. Det har varit något av ett mantra att man benhårt måste hålla isär privat och offentligt. I Nan Goldins fall skulle det vara löjeväckande och absurt, eftersom gränsen aldrig tycks ha funnits för henne.

ANNONS

Hon är född 1953. När hon kom ut och började plåta hade tanken att det privata är politiskt börjat gro i samhället.

Från en rämnande villaidyll, som enbart hölls ihop av sina fasader, kom hon till en urban subkultur, varifrån hon hämtat merparten av sina motiv. Där hittade hon sina vackra och uttrycksfulla dragqueens och många andra som blev hennes vänner och fotoobjekt. Men det var också en värld full av droger.

Tydligen blev hon genast besatt av fotograferandet. Från början sprang hon ner och framkallade rullarna i fotoshopen på hörnet.

Ibland sägs att Nan Goldin tar en massa snapshots. Som om det skulle vara något slags lyckträffar att det blir bra. Det är förstås rena dumheterna. För även om hennes attityd är att inte estetisera och manipulera har hon en fenomenal känsla.

Den nu aktuella utställningen är en av de mest engagerande jag sett på Hasselblad center.

Här återfinns Nan and Brian in bed från 1983. Självporträttet när Brian misshandlat henne. Närgångna tagningar som när hennes hand masturberar åt Brian. The Hug, omfamningen, där en anonym mansarm greppar runt livet på en kvinnan i blå urringad klänning med rosetter på ryggen. Åtrån och begäret, som hör till människans starkaste drivkrafter, visar sitt dubbla ansikte.

ANNONS

Jag vet att jag befinner mig på ett gungfly om jag försöker ringa in skillnaden mellan att vara som en fluga på väggen och att vara deltagande. Deltagande är ett lömskt ord, eftersom det kan betyda både att visa medömkan på håll och att vara en del av något. Kan fotografens relation till den avbildade avläsas i ett fotografi?

Nan Goldin är definitivt en del av det hon skildrar. Jag blir avundsjuk på en konstnär som vågar lämna ut sig så. Jag tror inte det går att ta sådana porträtt om det inte finns en ömsesidig tillit och upplevd jämbördighet. Hon har sagt att hon vill visa hur vackra alla dessa olika människor är. Rena motsatsen alltså till skönhetsindustrin som strävar efter att utplåna människors särdrag. Men det har hänt att folk senare bett henne plocka bort bilder och inte visa dem offentligt.

En som närmat sig fotokonsten på ett liknande sätt är Carl Johan De Geer. I boken Med kameran som tröst skriver han: "… intresset för ljuset … skärpan … allt det där är förgäves om man inte lyckas koncentrera sig på det väsentliga: vad bilderna föreställer."

Här presenteras en otrolig mängd fotografier. Bara bildspelet The ballad of sexual dependency består av cirka sjuhundra stillbilder. En dagbok som inte skulle gå att rekonstruera. Flera av personerna är döda. Aidsepidemin har skördat sina offer. Om allt i bildväg numera är manipulerbart måste ändå döden vara ett bevis för att något verkligen har hänt. Vissa personer har lämnat oss och återvänder inte hur mycket vi än klickar på diverse ikoner på dataskärmen.

ANNONS

Sjukdom är mer tabu än sex. Det finns inget glamoröst över att vara sjuk. Människor kan längta sig fördärvade efter sex men knappast efter sjukdom. Många kända verk i konsthistorien föreställer människor på sin dödsbädd.

Från 1993 är Gotscho kissing Gilles. Ömhet och en känsla av absolut frid. Så vackert att man vill gråta. Gilles magra ansikte har redan antagit formen av en dödsmask. Vännen Gotscho, ännu full av kraft, böjer sig över hans ansikte och kysser honom. Det fruktade ögonblicket är inne, då man måste släppa taget.

Bilden med en liten flicka, vars blottade underliv är i fokus, ansågs för kontroversiell för utställningen. Två småflickor som dansar magdans tillsammans. Jag skulle förstås bli utom mig av vrede om någon med blicken förgrep sig på mitt barn. Men det är sorgligt att rädslan för pedofiler får ta ifrån oss en väsentlig upplevelse från barndomen. Minnet av ett kroppsmedvetande som är sensuellt och lustfyllt men ännu inte är riktat mot någon annans begär.

En annan fotograf - nästan jämnårig med Nan Goldin - som också anklagats för att ta barnpornografiska bilder är Sally Mann, som med storformatskamera tagit fantastiska svartvita fotografier av sina egna barn. Hon slutade när de närmade sig tonåren. Ett intressant sammanträffande är att båda så småningom börjat ägna sig åt landskapsfotografi. Deras ursprungliga koncept var av olika skäl tidsbegränsade och de växlade in på nya spår istället för att upprepa sig och stelna i maner.

ANNONS

Den självbiografiska multimediainstallationen från 2004, Sisters, saints and sibyls ser jag som en försoningsakt som knyter ihop dåtid och nutid. Nan Goldin hade fått ett återfall och tagits in på sjukhus. Det är en färgmässigt lågmäld bildserie, envist interfolierad av Leonard Cohen-låten "It seems so long ago, Nancy was alone …" På slutbilderna pysslar hon om systerns grav. Hon är ute i dagsljuset. Åtminstone tillfälligt sluts en cirkel.

Nan Goldin

The ballad of sexual dependency.
I'll be you mirror, All by myself.
Klara and Edda belly dancing.

ANNONS