Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Rasmus Fleischer: ”Ryssfrågan” blir allt mer akut

Hur ska vi se på ryssar som lämnar sitt land på grund av Putins nya mobiliseringsorder, och vem räknas egentligen som ryss? Rasmus Fleischer skriver från Tbilisi i Georgien, dit många nu flyr från Ryssland, men där solidariteten med Ukraina är stor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Har ryssfrågan en lösning? Så fort jag skrivit ner orden i mitt block känner jag en giftig eftersmak. Ekon av 1800-talets Europa med dess oändliga debatter om den tyska frågan, den irländska, den polska, den armeniska och såklart den ökända "judefrågan". Men aldrig någon ryssfråga, av det enkla skälet att Ryssland redan hade sitt imperium – just det imperium som Putin nu drömmer om att återupprätta.

I svallvågorna kring Rysslands krig hinner historien ikapp. Det tycks mig svårt att finna ett bättre ord än just "ryssfrågan" för det som blir allt svårare att undvika ju närmare Rysslands gränser vi kommer – som här i Georgien, där jag befinner mig i skrivande stund.

Georgien är i likhet med Ukraina delvis ockuperat av Ryssland. Länderna saknar diplomatisk kontakt men är ändå ekonomiskt länkade. Georgiens styrande maktparti driver en föga populär eftergiftspolitik som bland annat innebär att ryska medborgare kan resa in utan visum.

Ryssfrågan handlar inte främst om Ryssland utan om ryssarna. Sedan ett par månader har den rivit upp klyftor även bland Ukrainas västeuropeiska vänner. Om du undrar hur kan du alltid testa att gå ut på Twitter och protestera mot "Putins krig". Då kommer du genast att bli beskylld för att ge syndaförlåtelse åt hundra miljontals medskyldiga ryssar. Om vi accepterar ekvationen Putin = Hitler är reaktionen begriplig. Det vore fel att tala om "Hitlers förintelse" av Europas judar.

Utan överdrift kan det sägas att det just nu väller in ryssar i Georgien.

Ryssfrågan saknar lösning eftersom den inte är en fråga utan ett helt frågekomplex. Där ryms dels ett moraliskt dilemma: vilket ansvar har ryssarna – individuellt eller kollektivt – för Rysslands krig och dess folkmordspolitik?

Före moralen kommer dock den mer grundläggande frågan om vem som är ryss. Ligger ryskheten i medborgarskap, nationell identitet, språk eller en kombination?

Slutligen den praktiska fråga som härom veckan nådde sin kokpunkt. Vart ska alla de ryska desertörerna ta vägen? Ska de släppas in i EU? Om inte det – bör Västeuropa skjuta över ansvaret på Rysslands forna kolonier i Kaukasien och Centralasien? Eller är det bara för omvärlden att med en röst säga till alla män med ryskt pass: vänd om! Ta kampen på hemmaplan!

Jag är i Tbilisi. Solidariteten med Ukraina syns bokstavligen överallt. På varenda uteservering hänger den ukrainska flaggan. Från nästan vartenda bord hörs ryska. Mestadels unga par. Utan överdrift kan det sägas att det just nu väller in ryssar i Georgien. Hundra tusen eller fler har rest in bara under de senaste veckorna, sedan Putin tillkännagav mobiliseringen.

Först kom de välbeställda storstadsborna som kunde ta flyget. De med en månadslön många gånger högre än den ryska snittlönen, vilken i sin tur ligger långt över den georgiska lönenivån. Medan de beställer in naturvin på klingande moskovitiska börjar Tbilisiborna redan känna av hur levnadskostnaderna pressas uppåt.

Samtidigt uppe i bergen ringlar sig milslånga bilköer på den ryska sidan. Nätterna är kalla, folk får slut på vatten, bensin och batteri. De blir lurade av lokala fixare, hamnar i slagsmål. Ungefär som det måste ha varit att fly över Pyrenéerna på 1940-talet. Eller kanske Hallandsås på 1600-talet.

Att Georgien har en öppen gräns mot Ryssland är en sanning med modifikation. På trappan till parlamentsbyggnaden i Tbilisi står en grupp unga georgier tillhörande landets tjetjenska minoritet. De demonstrerar mot att Georgiens gränspolis ska ha särbehandlat tjetjener, tjerkesser och dagestanier på flykt undan Rysslands rasistiskt selektiva mobilisering. Dessa fick vänta i dagar medan vita majoritetsryssar släpptes förbi utan frågor. Detta sätter fingret på en särskilt brännande aspekt av ryssfrågan.

Ordet "ryss" används i dag på ett oklart sätt i väst. Betydelsen glider mellan tre–fyra olika innebörder. Kremls propaganda syftar till att sudda ut distinktionerna. Just därför är det vårt ansvar att lära oss skilja mellan ryssar (nationalitet), rysktalande (språk), ryska medborgare (varav en hel del har dubbelt medborgarskap) och slutligen det som borde heta "ryssländare", alltså invånare i Ryssland.

Alla ryssar bor inte i Ryssland och alla ryssländare är inte ryssar. Alla ryssar är rysktalande, men alla rysktalande är inte ryssar. Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning. Ett kolonialt arv, javisst – men inte märkvärdigare än finländare som talar svenska eller irländare som talar engelska.

Miljontals ukrainare, belarusier och kazaker har ryska som modersmål utan att detta rubbar deras nationella identitet i rysk riktning.

Samtidigt ska det inte förnekas att det även utanför Ryssland lever åtskilliga ryssar som identifierar sig med Ryssland och även med landets imperialistiska mytologi. De återfinns på Västbanken, på Krim och även i Sverige. De utgör en del av de nyanlända flyktingarna i Rysslands forna kolonier, som här i Georgien.

Flykting är den som flyr. Det är ingen moralisk kategori. Historien rymmer gott om exempel på människor som på samma gång varit flyktingar och kolonisatörer. Det historiskt främsta exemplet kan vara USA – landet som nu blivit en världsledande exportör av riktigt puckade åsikter i ryssfrågan.

Jag tänker på hur stora delar av den amerikanska vänstern fortsätter att leta efter skäl till att Ukraina borde överlåta territorium till Ryssland. Jag tänker även på de liberala Ukrainavänner som nu vräker ur sig avsky mot "ryssar" – utan att själva veta om de syftar på språk eller blod, medborgarskap eller kulturarv. Genom detta slirande underblåser de, oavsiktligt, Putins imperialistiska fantasier om Storryssland.

Ett välkommet motgift gavs i det tal som Volodymyr Zelenskyj – själv rysktalande – nyligen adresserade till Rysslands alla minoritetsfolk. Ukrainas president uppmanade dem att vägra mobilisering och fördömde Rysslands försök att hindra dem från att fly landet.

Zelenskyj har förstått något som västliga Ukrainavänner i hög grad har missat. Nämligen att Rysslands krig i Ukraina inte är ett folkmord. Det är värre än så: det är flera folkmord. Inte bara mot ukrainare, utan även mot en lång rad minoritetsfolk i själva Ryssland, de som i särskilt hög grad skickas till den ukrainska köttkvarnen för att dö, medan deras hemtrakter russifieras.

Tatarstan, Udmurtien, Ingusjien, Burjatien, Basjkirien, Kalmuckien, Altaj. Det ockuperade Krim, där de 20 procent av befolkningen som är krimtatarer uppges ha fått 80 procent av inkallelseordrarna. Sannolikt har vi en liknande situation i Sápmi, där Ryssland och Sverige delar en skamlig historia som konkurrerande kolonialmakter. Ännu har det dock inte läckt ut några rapporter om hur mobiliseringen slår mot Rysslands samer.

Att likställa Putin med Hitler är inte orimligt. Det finns också en rimlighet i önskan om att flyende ryssar allra helst borde ta upp kampen på hemmaplan. Men går båda ståndpunkterna att samtidigt driva till sin spets? Nej, för då säger man att den övriga världen på 1930-talet borde ha stängt sina gränser för flyende från Nazityskland. Som om Hitler skulle ha störtats om bara fler desertörer och judar hade sänts tillbaka.

Min farfar Rudi Fleischer lyckades få stanna i Sverige eftersom en strumpfabrik behövde hans arbetskraft. Bland övriga tyskar i Sverige fanns såväl pro- som antinazister, inte helt olikt hur det nu ser ut i den ryska diasporan. Rudi utnyttjade läget till att informera sig om tyska nazisters verksamhet i Sverige. Uppgifterna gav han vidare till dåtidens Expo, den stabilt antinazistiska tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Jag har fortfarande kvar inkallelseordern som Gestapo sände till Rudis adress på Krokslättsgatan i Göteborg. Där bodde han med sin svenska fru och den femåring som skulle bli min far. Nu hör jag om hur motsvarande ordrar kommer hem till ryska medborgare som har levt hela sina liv i Göteborg.

Jag har fortfarande kvar inkallelseordern som Gestapo sände till Rudis adress på Krokslättsgatan i Göteborg.

Tyskfrågan hade ingen given lösning då. Ryssfrågan har det inte nu. Vi bör inte överskatta graden av dissidentskap bland den breda massan av män som nu flyr Ryssland. Å andra sidan bör vi inte underskatta det motstånd som faktiskt lever i Ryssland. Vi bör bara släppa vår fixering vid landets mest västtillvända liberaler, inklusive Navalnyj, som har en bra bit kvar till att befria sig själva från Rysslands koloniala arv. Uppmärksamma hellre de otaliga minoritetsfolken, de som Zelenskyj adresserade i sitt tal.

Märk även de brandattentat mot rekryteringskontor och sabotage mot järnvägsspår som inträffar med allt högre frekvens runt om i både Ryssland och Belarus. Allt tyder på att dessa aktioner utförs av vänsteraktivister – olika slags anarkister – vilka inte själva söker uppmärksamhet. De är få, men de finns och gör viss skillnad. Vi kommer en dag att få höras även deras berättelser när det blir deras tur. Tills vidare bör vi lyssna till ukrainarna, men också på andra med egen erfarenhet av rysk kolonialism.

Här i Georgien är ryssfrågan djupt inrikespolitisk. Solidariteten med Ukraina, men även en oro över inflödet av ryssar – dessa saker är nu vad som mer än något, om än bräckligt, håller samman någon sorts opposition. Just därför är det imponerande hur georgierna inte gör enskilda ryssar till måltavla. På det mellanmänskliga planet är förståelsen stor och alla vet hur sammanflätade en postsovjetisk familjehistoria brukar vara.

Vad jag däremot sett överallt i Tbilisi är de smarta sätten att tvinga fram ett ställningstagande. Som när jag går till den beryktade technoklubben Bassiani där en enorm ukrainsk flagga pryder dansgolvet. Även där inne hörs talad ryska, om än mindre än på stan. På väg hem genom natten ser jag den stora stämpeln jag fått på min underarm när jag gick in: "Russia is an occupier".

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Islamistisk LVU-kampanj inspirerad av kristna högern

LÄS OCKSÅ: Pinsamt av Spotify att inte ta fajten mot Putin

LÄS OCKSÅ: Det brända tiotalet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.