Det var under transkriberingen av en intervju som jag hajade till. Jag hörde min egen fråga om ”polariseringen i väljarkåren” och den slovakiske statsvetarens svar: ”Du menar att den ena gruppen tror på fakta och den andra på sin kusins Facebookinlägg?”

Som flitig ordarbetare gör jag återkommande sökningar i min textproduktion så att inte fingrarna ska lata sig i för oprecis riktning. För förr eller senare sitter filmkritikern annars där och har använt ”bressonsk” om för många svartvita tasmanska kammarspel.

Men senast spindelkänslan surrade var begreppet alltså politiskt. ”Polarisering”. Ett så praktiskt ord i dessa polariserade tider. Och därför förrädiskt enkelt att använda i alla möjliga situationer. Jag dammsög datorn. Hittade en första förekomst i en uppsats som jag skrev 2003. Ordet fick frekvent hemvist i texter under 2010-talet. I min fjolårsbok ”Grönsakshandlaren” får jag sex träffar.

Jag vill ju tro att jag specificerar varje gång, men vet att så inte är fallet. Begreppet är för bekvämt när verkligheten ser ut att bestå av svårpenetrerade ideologiska bubblor.

Jag misstänkte att jag inte var ensam och finkammade ett mediearkiv. Jovisst: Den senaste månaden hade ”polarisering” 214 förekomster. ”Polariseringen”– den bestämda form som gör att vi kan nicka instämmande – 136. Jag gick till månaden före valet 2010, när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen: 38 respektive 19.

Jaha, tänker du. Polariseringen i Sverige har ökat. Annars skulle man ju inte nicka med så lätt. Och varje dag kommer väl rapporter om klyftor mellan allt möjligt. Nyligen visade till exempel en granskning att filmkritiker och publik aldrig tyckt så olika (lösningen är förstås att byta ut publiken till en som gillar svartvita tasmanska kammarspel).

En god nyhet är att den mellanmänskliga tilliten – en viktig del av svensk samhällsväv – inte rubbats under samma tid.

Men se häromdagen bekräftade Forskning.se, som samlar forskningsresultat, mitt spindelsurr(30/8). Deras studier av medier, partier, medborgare, stad och land som i somliga fall sträcker sig ända bak till 1950-talet visar att Sverige – där hög ideologisk polarisering mellan politiska ytterkanter är norm – inte har någon grupp som uppvisar markant ökad polarisering.

Begreppet har däremot exploderat i medierna, blivit svepande och fått drag av skällsord. Kanske, menar forskarna, att den affektiva – känslomässiga – polariseringen är på väg att öka. Väljarna hyser starkare sympatier och antipatier, särskilt i en valrörelse. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ger särskilt starka känslor. Men sedan SD släppts in i högerblocket minskar moderaters och kristdemokraters affektiva polarisering mot partiet. Och ökar gentemot Centern.

En god nyhet är att den mellanmänskliga tilliten – en viktig del av svensk samhällsväv – inte rubbats under samma tid. Den dåliga är att forskarna nu misstänker att vår ökade exponering för begreppet faktiskt kan öka polariseringen.

Visst finns problem med överanvändningen. Som att bruka svepande känslor där vi borde tala om mätbara ekonomiska klyftor. Och, som den slovakiske statsvetaren exemplifierade i sitt svar, leder p-ordet till att vi jämställer företeelser som vore de likartade: Jaha, så tycker den nobelpristagande ekonomen – användaren @svenskviking347 på Twitter håller faktiskt inte med.

Risken är ju att vi, för att undvika föreställd polarisering, till sist söker en falsk mittenposition. Relativiserar bort både det vokabulär och den affekt som ett civiliserat demokratiskt samhälle kräver för att ha ryggrad. För den eventuella polarisering det – till exempel – innebär att oavsett valresultat kalla organiserade rasister för just det är nämligen en vi bör leva med.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: En nationell kanon kommer inte rädda läsdöden

LÄS OCKSÅ: Varje röst på SD är en seger för Putin

Följ

Hynek Pallas

[email protected]

Följ

Författare, kritiker och doktor i filmvetenskap.