2014 hade Ruben Östlunds tragikomiska ”Turist” premiär. En film om en yttre och inre katastrof. När lavinen närmar sig skidorten försätts familjen i omedelbar livsfara. Pappa Tomas hemfaller åt egoism och flyr för sitt liv. Efteråt vill han inte kännas vid att han övergett sin fru Ebba och de två barnen Vera och Harry.
"Turist” är den första av tre filmer om den moderne mannen. De två efterföljande Guldpalmsvinnarna ”The square” och ”Triangle of sadness” tar upp andra aspekter av mansrollen, det sociala kontraktet och de förväntningar män har att förhålla sig till. Med hjälp av mörk satir undersöker Östlund lustfyllt och ingående en mängd krisande män. Vad händer egentligen när förväntningar ställs på ända, konventioner bryts, skuld och skam tränger in och förutsättningar som tidigare garanterat mannen en plats i toppen av hierarkin av olika anledningar rycks undan?
Någon trilogi var inte planerad från början.
– Men när jag satt och klippte insåg jag att nu är en av huvudkaraktärerna åter igen en man som kämpar med den förväntade mansbilden. Då är det ganska kul att se det som en trilogi, binda ihop filmerna och hitta en slags läsning där man tar in dem allihop, säger Ruben Östlund inför premiären av ”Triangle of sadness”.
När vi ses på ett hotell vid Avenyn pågår samtidigt ett champagnemingel arrangerat av Film i Väst. Heltäckningsmattorna är tjocka, flärden märkbar och känslan av att befinna sig på en lyxkryssare inte långt borta.
Så har Ruben Östlund också som metodik att utgå från situationer i det egna livet när han sätter ihop sina mer eller mindre rapsodiska betraktelser om klass, makt och kön.
Var det självklart att din trilogi filmer skulle handla just om mannen?
– Det blev väldigt mycket så på grund av ”Turist”. Men redan mina första filmer på Filmhögskolan, som ”Låt de andra sköta kärleken”, handlade om mitt kompisgäng. Vi som var nere i Alperna och åkte skidor – och där fanns ju den där gruppmentaliteten bland unga män.
Ruben Östlund berättar att den lättare filmtekniken just hade gjort sitt intåg på filmhögskolan i Göteborg när han kom in där.
– Filmerna vi gjorde kom att handla om ganska personliga saker. Vi letade material ur det egna livet.
Inspiration kom från eleverna som gått längre på skolan: Jeanette Frank gjorde film om sin mamma medan Titti Johnson och Linda Västrik fokuserade på sina pappor.
– Så det fanns en sorts trend i hur filmerna såg ut då. Mina första dokumentärer handlade dels om mitt kompisgäng och dels om min familj. När jag sedan började göra fiktionsfilm blev det naturligt att söka sig till situationer som hade betytt något för mig personligen. Att leta i minnesregistret efter händelser som man hade upplevt på något starkt sätt.
Skilsmässa, varannan vecka-liv med barn och upplevelser av olika prestigefulla sammanhang inom finkulturen till exempel.
När trilogin nu är klar. Vad har du lärt dig om den moderna mannen?
– Att sluta skämmas.
Är det så?
–Ja, jag skäms inte längre för att jag är en man.
Gjorde du det innan?
– Ja det är väl existentiellt att skämmas, och det är det inte bara män som gör. Det finns en kulturell förväntan på hur du ska vara som man. Mina filmer handlar många gånger om könsstereotyper och sociala kontrakt. Förväntningar på mansrollen, hur omvärlden reagerar när de förväntningarna bryts och hur de här männen i filmerna försöker hantera det. Det är en sorts manliga dilemman de hamnar i allihopa.
Männen framställs ofta som ganska löjeväckande i dina filmer. Måste män vara löjeväckande på svensk film?
– Absolut inte. Men det finns ju så många rollfigurer som är hjältar, och jag är inte så intresserad av hjälten eller av när vi lyckas. Då är det mycket mer intressant när vi misslyckas. Det är spännande att ta ett slags beteendeperspektiv på våra misslyckanden. Att visa hur omständigheterna i en situation kan göra så att vi leds in i ett misslyckande. Det kan skapa en slags förståelse för vårt agerande, där man inte bara skuldbelägger eller pekar på individen och liksom...”shame on you!”.
Kan du släppa mannen nu? Och är det inte dags att göra en trilogi om kvinnan härnäst?
– Det skulle ju vara kul. Att göra ett riktigt elakt kvinnoporträtt, det tycker jag behövs. Faktiskt. Men först ska jag göra ”The entertainmentsystem is down” – en film som utspelar sig under en långflygning. Där får passagerarna ett meddelande om att skärmarna inte fungerar. De har femton timmar framför sig. När telefoner och ipads laddar ur så ska den moderna människan – den här gången – hantera att ha tråkigt, och inte längre kunna distrahera sig med det här dopamin-scrollandet.
Här berättar Ruben Östlund mer om männen i sina filmer:
”Turist” (2014)
Filmens handling: När en lavin överraskar en familj på skidsemester i franska alperna överger pappan sina barn och sin fru, som får rädda sig bäst de kan. Sedan förnekar han att så var fallet.
I rollerna: Johannes Kuhnke som pappa Tomas, Lisa Loven Kongsli som mamma Ebba, Kristofer Hivju, och Fanni Metelius som vännerna Mats och Fanny, mfl.
”Pappan Tomas feghet ligger just i det: att han förnekar sina handlingar. Själva flykten i sig, när överlevnadsinstinkten slår in, tycker inte jag att man kan lasta honom för. I hög utsträckning är det ju förutsättningarna i situationen som avgör hur man hanterar den. Samtidigt är det häftigt att se reaktionerna på ’Turist’ där läsningarna ju är att Tomas närmast begår ett brott när han försöker överleva. Jag var väldigt intresserad av aspekten att han inte kunde vara ärlig kring sitt agerande. Det blev för smärtsamt för honom att erkänna att han hade brutit kontraktet ...Force majeure helt enkelt. Kontraktet att du som man ska offra dig för din familj eller din nation. Det finns så många saker i vår kultur som anspelar på det kontraktet. ”Kvinnor och barn först” – i livbåtar till exempel. Det kan ha tillkommit som ett sätt att hantera att män i verkligheten inte reagerar så i en krissituation. Tittar man statistiskt så är män de som istället överlever båtkatastrofer och annat. Så Tomas beteende vid lavinen är antagligen som de flesta män skulle agera i relation till andra. Det är bara så det är – jag är ledsen!
När jag presenterade ’Turist’ brukade jag fråga om det fanns par i publiken, och uppmana dem att betrakta filmen som ett relationstest. Kan ni se varandra med alla era fel och brister? Reaktionen jag mötte var ofta: ”Min man skulle aldrig göra så!”.
Vad jag har lärt mig av Tomas? På många sätt handlar det om skam, rädsla för att tappa ansiktet och om försöken att leva upp till en förväntad bild. Kanske är det åldern, eller filmerna, eller både och som har bidragit det: men jag skäms mycket mindre nu, som människa. Finns ett förväntat beteende så måste man inte alltid leva upp till det. Man kan agera på ett annorlunda sätt och försöka göra sig fri från gruppens – eller kulturens – inflytande. Lite grand i alla fall.”
”The square” (2017)
Filmens handling: Chefen för ett konstmuseum hamnar i kris när han lanserar en kontroversiell utställning på temat ”tillit”. När den PR-byrå de anlitat skapar ett oetiskt viralt klipp går allt över styr, och museichefen blir föremål för ett mediadrev.
I rollerna: Claes Bang som museichefen Christian och Elisabeth Moss som journalisten Anne, Dominic West, Terry Notary med flera. Filmen vann Guldpalmen i Cannes och nominerades också till en Oscar.
”Jag och Andrea skilde oss efter ’De ofrivilliga’. Sedan reste jag runt mycket i Los Angeles med ”Turist” och befann mig i olika prestigesammanhang. Vi vann också pris för ”Play” i Cannes, så jag kunde liksom identifiera mig med någon slags uppburen roll i kulturvärlden. Rollfiguren Christian kom ur det här varannan-vecka-livet: då man ena veckan kunde jobba hur mycket som helst och göra allt vad man ville. Nästa vecka så kom Alva och Hilda hem och så hade jag hand om dem. Det var delvis den delen av mansrollen jag ville utforska. Som människa var jag också intresserad av det här med ansvar – på individuell nivå men också på samhällsnivå.
Under den här perioden hade människor just börjat tigga på våra gator, vilket vi var helt ovana vid. I början blev man helt chockad när man såg detta – men väldigt snabbt vande man sig. Frågan ”Herregud – varför gör inte samhället någonting åt detta?” var vanlig i början. Men sedan drogs samhällsproblemet snabbt ner till en individuell nivå. Att ge till tiggaren eller inte. De var en slags hopplöshet i det perspektivet, eftersom man förstår att det inte kommer att förändra någon människas situation i grunden. Det var den sortens frågeställningar jag ägnade mig åt – som i sin tur kommer från konstverket Rutan, som finns representerat på Landala torg. Vi kan bygga ett socialt kontrakt där vi påminner om vår roll som medmänniskor och där vi kan lära oss saker om vår beteendemässiga passivitet på offentliga platser. Det var något av det jag ville utforska i ”The square”.
Vad jag har lärt mig av Christian? Han känner skuld för att han blivit arg, och anklagat en pojke för att ha stulit hans mobiltelefon. Han försöker söka upp pojken, knackar dörr för att få reda på var han bor. Så småningom inser han att familjen har flyttat. Han kommer aldrig att kunna be om ursäkt eller ställa det han gjort fel till rätta Jag ville att filmen skulle sluta i den sorgen. Att han inser att han får leva med sin skuld.
”Triangle of sadness” (2022)
Filmens handling: Fotomodellerna Carl och Yaya är ett par. Hon tjänar mer än honom och relationen knakar i fogarna. Ombord på en lyxkryssare träffar de egocentriska, bortskämda miljardärer. Den marxistiske kaptenen diskuterar kapitalism med den ryske oligarken. Passagerarna mår dåligt, spyr ut lyxmaten, toaletterna läcker avföring och fartyget kapsejsar i storm. En handfull passagerare sköljs iland på en öde ö där hierarkierna blir omvända.
I rollerna: Woody Harrelson som kaptenen, Harris Dickinson och Charlbi Dean som modellparet, Dolly De Leon, Henrik Dorsin med flera. Även denna film vann Guldpalmen i Cannes.
”Den här filmen skrevs delvis under #Metoo-tiden då jag tyckte att det var spännande att ta perspektivet av en man som har sitt kapital just i skönhet och sexualitet.
Modevärlden och modeindustrin anses ju inte direkt vara ett högstatusyrke för män. De får hantera fördomar om att de är fåfänga och dumma, och det finns ett slags raljerande kring det. Dessutom har de i allmänhet mycket lägre lön än vad kvinnliga modeller har.
Vad har jag lärt mig av Carl? Han är inspirerad av en verklig modell som min fru Sina berättat om. Han blev street-castad när han var 19 år. Innan jobbade han som bilmekaniker och åkte in till Hamburg. Där såg någon honom och undrade: vill inte du pröva att vara modell? Två år senare är han en av de bäst betalda modellerna i hela skönhetsindustrin. Han gör en parfymkampanj, vilket är bland det mest prestigefyllda man kan göra som modell, och blir en världsstjärna. Problemet för en modell är bara att kapitalet inte är så långvarigt. Du åldras på olika sätt och vissa kan inte vara kvar i branschen.
Det som hände min inspriationskälla var att han började bli tunnhårig. Det låg ett smärtsamt fall framför honom, om han skulle gå tillbaka till att bli bilmekaniker igen efter att ha fått leva det här jetsetlivet.
Hans agent bedömde att han kanske hade två år kvar i modellyrket. Men han var så kopplad till det specifika parfymmärket att han inte fick några bokningar på samma nivå. Han fick rådet att ”re-branda” sig, och att ”det vore bra om du blev ihop med en känd flickvän.” Den verkliga modellen protesterade. Han ville ju vara kär och så – men i filmen är Yaya och Carl ett så kallat ”branded-couple”. Det ligger något intressant i det som jag ville utforska: transaktioner även i våra mest privata relationer. Det är något som vi länge har velat förneka. Kärleken ska ju var fri från transaktioner. Samtidigt räcker det att titta på hur många man själv känner som är tillsammans med någon över klassgränserna....
Det skulle anses slösaktigt om en kvinna i Yayas situation skulle vara ihop med någon som inte är vacker och som saknar en ekonomiskt stark position. Då tror jag att många hade undrat: vad är det för transaktion som pågår här? ”
LÄS MER:
LÄS MER:Skrällarnas skräll när Ruben Östlund vinner Guldpalm – igen
LÄS MER:Ruben Östlund om nya filmen: ”ett extraordinärt spektakel!”
LÄS MER:Coronakrisen stoppar Woody Harrelson – får tillfällig stand in i Ruben Östlunds film
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
