Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Röda nejlikor på Rosa Luxemburgs grav på Zentralfriedhof Friedrichsfelde i Berlin. Hon mördades den 15 januari 1919. Bild: Markus Schreiber

Rosa Luxemburg – symbolen för en revolutionär dröm

Idag har det gått 100 år sedan Rosa Luxemburg mördades av en tysk frikår. Men hur kommer det sig att hon fortfarande får tusentals att vallfärda till hennes grav på årsdagen? Ulrika Knutson om en politisk intellektuell som fortsätter att skapa drömmar.

Rosa Luxemburg har en dag kvar att leva. Det är tisdagen den 14 januari 1919. Rosa är 47 år, socialist och nyss utsläppt ur fängelset i Berlin. Hon är sliten efter fyra hårda år bakom galler, men det visar hon inte. Det ska mer till för att knäcka lilla Röda Rosa. Och nu är hon rasande. Arbetarnas revolution i Tyskland har bryskt slagits ner – av den socialdemokratiska regeringen, och våldsamma nationella frikårer. Dödskalleprydda pansarbilar från Garde-Kavallerie-Schützen-Division glider genom gatorna. De antisemitiska slagorden haglar, också över "judehoran" Rosa Luxemburg.

Men "Ordning härskar i Berlin" är den ironiska rubriken på Rosa Luxemburgs artikel i Die Rote Fahne, kommunisternas nya tidning. Hon skriver:

"Ni slöa hantlangare! Er 'ordning' är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!"

I sin samtid var hon en av Europas stora politiska profiler, en revolutionär stjärna, som höll de bästa talen.

Vem var hon? Att sammanfatta Rosa Luxemburgs personlighet är inte enkelt. Hon är en sammansatt och fascinerande gestalt, järnhård kommunist och humanistisk idealist, rakbladsvass nationalekonom och romantisk poet. Hennes litterära talang känner inga begränsningar, och hennes Brev från fängelset tillhör världslitteraturen.

I sin samtid var hon en av Europas stora politiska profiler, en revolutionär stjärna, som höll de bästa talen. Hon var också en skarp teoretiker, en av få som har slagit Marx på fingrarna med sin artikel om kapitalackumulationen. Marx var död, och kunde inte försvara sig. Det kunde däremot Lenin, som inte heller gick fri från Rosas vassa kritik. Han ville ändå helst hålla sig väl med henne.

Rosa Luxemburg föddes 1870 i staden Zamosc i östra Polen, som var en del av det ryska imperiet. Fadern var välbärgad köpman. 1873 flyttade familjen till Warszawa, där Rosa fick en höftsjukdom. Hon förblev halt hela livet. I flickläroverket var Rosa en duktig, men uppstudsig elev. Hon blev tidigt politiskt intresserad, läste Marx som tonåring, och deltog i möten som opponerade mot tsaren.

I sina politiska tal låter hon aldrig som en ljuv liljekonvalj, utan mer som den stålhårda proffsrevolutionär hon var.

19 år gammal hade hon redan hemliga polisen i hälarna, och tvingades fly landet till det neutrala Schweiz, precis som andra revolutionärer, Lenin och Aleksandra Kollontaj, för att nämna två. I Zürich studerade hon naturvetenskap och nationalekonomi, och doktorerade på Polens industriella utveckling. Hon flyttade till Berlin, ingick skenäktenskap för att kunna bli tysk medborgare, och medlem i socialdemokraterna, SPD.

1898 skrev Eduard Bernstein sin berömda text om att revolutionen kanske inte var historiskt nödvändig i Marx mening. Kanske kunde proletariatet förlita sig på tillväxt och sociala reformer? "Revisionismen" var född. Rosa Luxemburg strimlade Bernsteins argument, men det är för tidigt att säga vem som hade rätt. Utan Bernstein ingen klassisk socialdemokrati.

Rosa Luxemburg var en briljant kritisk marxist, men det är nog inte därför hon har gått till historien. Hon framstår också som organisk demokrat, och blir på så sätt den felande länken mellan revolutionärer och revisionister.

1903 skrev Lenin om centralismens princip. Han gav demokratin på båten, först internt i partiet. Såväl massorna som partiet borde ledas av en elit, ett avantgarde av stålhårda yrkesrevolutionärer, tyckte Lenin.

Då flög Rosa Luxemburg i taket. Lenins "ultracentralism" skulle bli förödande för arbetarrörelsen, menade hon. Det förbjöd självständigt tänkande, ledde till godtycke och isolerade partiet från massorna.

I ett brev till partikamraten Mathilde varnar hon:

"Flicka lilla, att bli 'besviken över massorna' är alltid det mest blamerande för en politisk ledare." Ett kärvt råd till alla politiker av alla schatteringar i alla tider. Det är ju ofta frestande att välja ett nytt folk.

Rosa Luxemburg tar upp tråden igen 1917, när Lenin mot alla odds gjort revolution i Ryssland, eller snarare genomfört sin statskupp från vänster.

I dag, den 15 januari 2019 kommer tusentals människor att vallfärda till kyrkogården Zentralfriedhof Friedrichsfelde i Berlin, med röda rosor och nejlikor till Rosa och Karl.

Redan dagen därpå förbjöd Lenin alla oppositionella tidningar. Detta var hädiskt, menade Rosa. Hon varnade för ett klickherravälde, och för en de lojala partimedlemmarnas frihet: "Frihet är alltid blott den annorlunda tänkandes frihet." Och hon fortsätter: "Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri kamp mellan olika uppfattningar, dör livet i varje politisk institution".

Hon gjorde inga undantag för Lenins bolsjeviker. Men hur revolutionen skulle utforma sin demokrati utvecklade hon aldrig. Det är många historiker som varnar för att förväxla Rosas frihetslidelse med liberala friheter och mänskliga rättigheter. I sina politiska tal låter hon aldrig som en ljuv liljekonvalj, utan mer som den stålhårda proffsrevolutionär hon var.

En helt annan människa möter oss i breven från fängelset. Där talar en poet i sak, en passionerad, älskande kvinna, humoristisk och lekfull. Hon använder sin fantasi för att besvärja den vidriga fängelsevardagen. Till hennes hjälp strömmar solstrålar, regndroppar, insekter och småfåglar. Som en kvinnlig och judisk Fransiskus står hon och visslar bakom gallret. 1917 skriver hon till sin älskare, dr Hans Diefenbach:

"Har Ni någon gång, en första frostig höstmorgon hittat en liten humla liggande på rygg i gräset alldeles stelfrusen, som död, med de små benen indragna och pälsen täckt med rimfrost?" Sådan känner hon sig. Men trots detts ska "Hänschen" inte misströsta! Som barn brukade hon lägga sig på knä bredvid sådana humlor och "väcka dem till liv med den varma andedräkten från min mun" tills de yrvaket brummade iväg. Och snart ska de lyckliga brumma i varandras armar.

Rosa Luxemburg föddes i Polen men fick av politiska skäl fly till Schweiz. Hon ingick senare skenäktenskap för att kunna bli tysk medborgare. .

Så blev det inte. Dr Hans stupade i kriget, offer för en granatattack. Och dagen efter sin ironiska artikel arresteras Rosa Luxemburg och kollegan Karl Liebknecht. Rosa misshandlas av polisen, blir skjuten i huvudet, och kastad i kanalen. Att morden på Luxemburg och Liebknecht skedde med den socialdemokratiska regeringens goda minne gav upphov till ett ömmande sår som inte läkt ännu.

Idag, den 15 januari 2019 kommer tusentals människor att vallfärda till kyrkogården Zentralfriedhof Friedrichsfelde i Berlin, med röda rosor och nejlikor till Rosa och Karl.

Rosa Luxemburgs personliga kvaliteter och poetiska röst har nog bidragit till det romantiska - och humanitära – skimmer som omvärver hennes minne. Bara något år efter sin tragiska död blev hon idol för bittra fiender som kommunister och socialdemokrater, men också socialliberaler, pacifister och feminister. Ingen har frågat Röda Rosa om lov. Men Rosa Luxemburg har blivit symbolen för en revolutionär dröm, en röd dröm med mänskligt ansikte.

Rosa Luxemburg (1871-1919) var marxistisk teoretiker, filosof och författare och en förgrundsgestalt i den tidiga internationella arbetarrörelsen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.