Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Victoria Greve: Ropen efter förbud gör mig rädd

När omvärlden stänger ner gränser och inför utegångsförbud höjs röster för att även Sverige ska ta till hårdare metoder. Vi måste göra allt vi kan för att skydda varandra och visa att vi kan ta det här stora ansvaret utan tvångsåtgärder, skriver Victoria Greve.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Corona-viruset drabbar alla hårt, men inte lika. Jag kan jobba hemifrån. Antalet människor jag träffar minskar dramatiskt. Mitt i pandemin är Göteborg vackrare än på länge och varje morgon går jag upp på Ramberget för att se ut över staden innan jag sätter mig vid köksbordet och jobbar mina åtta timmar. Livet blir mindre och större på samma gång.

LÄS MER: Forskare i upprop till regeringen

I den lokala matvaruaffären har de skruvat upp plexiglas som ramar in personen bakom kassan.

Familjemedlemmar förbereder sig för att arbeta långa och hårda pass inom intensivvården. Det är osäkert hur länge skyddsutrustningen kommer att räcka. Vänner som frilansar ser sina inkomster gå upp i rök när vårens uppdrag bokas av. Sparande som skulle täcka pensionen decimeras på några dagar när börsen befinner sig i fritt fall.

Efter två månader av corona-pandemi pratar vi inte om något annat. Vi har lärt oss namnet på nuvarande och före detta statsepidemiologer, vi har bunkrat toapapper, gått i självkarantän. Tusentals människor har dött runt om i världen sedan pandemin bröt ut. På onsdagen säger Region Stockholms sjukvårdsdirektör Björn Eriksson att stormen är här.

För varje dag insjuknar och dör fler och fler människor.

Land på land har svarat med oerhörda åtgärder. Danmark har stängt gränserna och förbjudit folk att samlas mer än tio personer. Tyskland förbjuder samlingar på mer än två. Flera europeiska länder har infört utegångsförbud. Böter och fängelsestraff hotar den som trotsar förbuden. I veckan satte Indien sina 1,3 miljarder invånare i karantän. USA har utropat undantagstillstånd.

LÄS MER: Drastiska grepp för att stoppa smitta kan bli bestående

Sverige har valt en annan väg. Än så länge är grundskolorna öppna. Ingen förbjuder oss från att resa, träffas. Gå och träna. Bara vi stannar hemma om vi är sjuka, tvättar händerna. Undviker att träffa våra gamla. Johan Giesecke rekommenderar att ta med sig en termos kaffe ut i vårsolen.

Ledare för andra länder riktar kritik mot Sverige. Inhemska debattörer kräver att staten ska införa fler och hårdare restriktioner för att stoppa smittspridningen, plana ut kurvan. Det verkar ju fungera? Kina, det land i världen som drabbats hårdast tillsammans med Italien, rapporterade för en vecka sedan noll nya inhemska fall. I Hubeiprovinsen i Kina där 50 miljoner människor satt i karantän börjar människor nu få gå ut igen.

Ändå gör dessa rop på förbud mig rädd. För när tunga nyheter avlöser varandra dagligen är det lätt att glömma bort vad vi lägger som insats. Förbudet mot att samlas fler än 500 personer är troligtvis den största inskränkningen i vår grundlagsskyddade mötesfrihet i modern tid. För ett par månader sedan hade ett sådant beslut varit oerhört.

Nu gick det över en natt.

Det visar hur bräcklig vår frihet är, även om det sker för en god sak. Kan även val skjutas upp för att skydda befolkningen från smitta, även om det verkar otänkbart nu?

LÄS MER: Att lita på varandra kan begränsa pandemin

Lätt är det också att glömma att den kinesiska regimen, som fått beröm från WHO för sin smittbekämpning, för några veckor sedan svetsade igen dörrar hos sjuka (SVT 1/3) och gjorde allt för att tysta ned larmen från de modiga läkare som först upptäckte viruset.

Vi behöver fri och korrekt information för att bekämpa pandemier. Och vi behöver visa att vi är beredda att göra allt vi kan för att skydda varandra, utan tvångsåtgärder. Ta det här stora ansvaret för att förhindra onödig död och lidande, men också för att skydda vår demokrati. Stanna hemma mer. Ha tråkigt. Avstå frivilligt. Och mycket. Annars kan priset bli högt.