Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Magnus Haglund: Ronnie Spector skapade den perfekta popmusiken

Tillsammans med Ronettes gjorde Ronnie Spector (1943-2022) den perfekta popmusiken som inspirerat alla från Beach Boys till Taylor Swift. Magnus Haglund minns en supertalang och en gudabenådad sångerska som hamnade i klorna på en gränslös maktfullkomlighet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Strax efter att ”Be my baby” med The Ronettes gavs ut i augusti 1963 hörde Brian Wilson låten på bilradion någonstans i Los Angeles. Han blev helt chockad av soundet och var tvungen att stanna bilen för att komma underfund hur den slagkraftiga refrängen egentligen var uppbyggd. Dessa överlagringar av gitarrer, saxofoner och mängder av pianon spelade samtidigt, skapade den perfekta popmusiken. Och i mitten av alltihop Ronnie Spectors distinkta stämma som framförde refrängfrasen, ”be my little baby”, i en blandning av slängig lekfullhet och erotisk förtrolighet.

LÄS MER: Ronnie Spector död efter kamp mot cancer

Inspelningen kom att bli en besatthet för Brian Wilson, ett ljudideal han försökte efterlikna och återskapa med sin grupp The Beach Boys. Under de mest förvirrade åren på 1970-talet stängde han in sig i sovrummet i Bel Air och lyssnade, på öronbedövande volym, om och om igen på låten. Hans dotter Carnie har berättat hur hon brukade väckas av Hal Blaines truminledning, den som senare har kopierats av mängder av artister, alltifrån Ramones och Jesus & Mary Chain till Taylor Swift och Lana Del Rey. ”Jag vaknade varje morgon till det där boom boom-boom pow! Boom boom-boom pow! Varje dag.”

På sätt och vis är alla låtarna på The Ronettes debutalbum ”Presenting the Fabulous Ronettes Featuring Veronica” den perfekta popmusiken. ”Walking in the rain”, ”The best part of breaking up”, ”Baby I love you”, ”Chapel of love”. Mycket av förtrollningen ligger i Ronnie Spectors sätt att sjunga, det där rättframma och samtidigt självironiska tonfallet.

Det gäller också de tre Ronettesnummer som finns med på Phil Spectors julskiva ”A christmas gift for you”, ”Frosty the snowman”, ”Sleigh ride” och ”I saw mommy kissing Santa Claus”. Jullåtar som uppförstoras till ofantligt format, och samtidigt finns det något förebådande över dessa lättsinniga hyllningar till julfirandet. Skivan gavs ut samma dag som Kennedymordet, 22 november 1963, och musiken berättar om dubbelheten i det amerikanska samhället, om drömmarna såväl som om mardrömmarna.

Ronnie Spectors liv med producenten Phil Spector blev snart ett fängelse. Spector var en kontrollerande galning, sjukligt svartsjuk och under många år levde hon instängd i villan i Los Angeles, innan hon till slut lyckades fly. Ronnie Spector har skildrat det här i sin självbiografi ”Be my baby: How I survived mascara, miniskirts and madness or my life as a fabulous Ronette”. Hon var en supertalang och en gudabenådad sångerska som hamnade i klorna på en gränslös maktfullkomlighet. Vägen ut blev solidariteten med andra som varit om liknande erfarenheter.

LÄS MER: Spector förändrade popmusiken men slutade som mördare

Men Ronnie Spectors berättelse hör också ihop med en kvinnohistoria skapad av låtskrivare och textförfattare som Ellie Greenwich, Cynthia Weil och Carole King som alla arbetade i The Brill Building i New York i början och mitten 1960-talet och skapade många av dessa odödliga popklassiker. Orden i ”Be my baby” kan förefalla triviala, men öppnar upp för fantasier om det möjliga livet, och i detta är Ronnie Spector en ytterst viktig förmedlare.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.