Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Författaren Isabella Nilsson är bosatt i Skövde. Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Författaren Isabella Nilsson är bosatt i Skövde. Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Roligt, oroligt och absurt om ångest

Nonsensprinsessans dagbok är en psykologisk lägesrapport som sträcker sig över ett år. Ulf Karl Olov Nilsson drabbas av ett överlevnadsprojekt där sagor och ordpyssel håller sjukdomen på distans.

BIOGRAFI

Isabella Nilsson

Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning

Ellerströms

När självsvält och tvångstankar höll på att bli Isabella Nilsson övermäktiga gjorde hon en överenskommelse med sin mamma, ett förbund som de kallade ”Snälla Bara Ett År Till”, där Nilsson helt enkelt lovade att överleva ytterligare ett år. Ett slags tidsfrist i väntan på – ja, vadå egentligen? – lindring kanske, eller ett mirakel. Hon skriver i sitt förord: ”Här någonstans kommer den här dagboken in i bilden. Den är ett år lång och den samlar många av de förskönande sagor, ångestavledande ordlekar, tröstande tramsigheter och lugnande ordpyssel som jag sysselsatte min hjärna med …”

LÄS MER: Enformigt om anställningsintervjuer

Nonsensprinsessans dagbok består av 365 lika korta som intelligenta dagboksanteckningar om psykiskt lidande, smarta bland annat för att de inte explicit handlar om eller beskriver lidandet utan snarare rör sig bredvid eller bort från det. Ofta på rimmad vers: ”Så dumt att bli slängd överbord/vid språkets yttersta gräns!/Här finns inte ens några ord/som förklarar hur ensamt det känns.” Eller den här, som känns ovanligt dagsaktuell: ”Ett alldeles vanligt jävla svin/vore poeten utan poesin.” Det är roligt, oroligt, absurt. Andra anteckningar lyckas snyggt vrida på perspektiv för att vi ska se sakernas tillstånd från oväntat håll: ”Om det är sant att själsfränder alltid möts till slut så beror det inte på ödet, utan på att de gömmer sig på samma ställen när de är rädda.”

Påminner om Susan Sontag

Anteckningarna är daterade och varje månad inleds med ett slags psykologisk lägesrapport där Nilsson bland annat befinner sig på anorexi-behandlingshem och på psykiatrisk klinik och kämpar för utskrivning eller bara en permission för att besöka sjukhusbiblioteket. Det är drabbande i sin lätt lakoniska ton där hon också hela tiden förfäktar ett slags anti-psykologism, ett starkt avståndstagande av förbilligande mytologiserande eller politiserande tolkningar av sjukdomen, en hållning som åtminstone för mig för tankarna till Susan Sontags berömda essä, Sjukdom som metafor där Sontag vill skriva rent sjukdomarna cancer och tbc från föreställningar och myter. Till sist: här erbjuds också minst tjugofem minnesvärda nybildade ord att snarast införliva i sin livsvärld, såsom: Apokalyxhustru, Liljekonvalescens, Paraceta-moll, Tarzantystnad, Outgrumlig, Tallriksnedstirrande.

LÄS MER: Vackra och förbannat smarta ordgåtor

Det är ett Scheherazade-projekt: 365 anteckningar för att överleva. Det är lika mjukt som styvt gjort; det är litet och stort: ”Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.