Risken med att göra Dorisfilm

ANNONS
|

Guerilla Girls började uppträda i New York 1985. En affisch visade en nakenmodell med gorillahuvud och ställde frågan om kvinnor måste vara nakna för att bli representerade på Museum of Modern Art, eftersom bara fem procent av konstnärerna var kvinnor men 85 procent av nakenstudierna framställde kvinnor.

Mindre har hänt sedan dess än man kunde hoppas. Fastän filmen är en relativt ny konstart har också den ärvt de stereotypa traditionerna vad gäller kvinnligt och manligt. Annars hade det inte behövts något Dorismanifest och filmfestivalen hade inte visat några så kallade Dorisrullar. Doris är ett frivilligt nätverk av kvinnliga filmarbetare som startade 1999 som en reaktion på normen i filmvärlden. NORMalt är att män manusförfattar, producerar, regisserar och spelar aktiva huvudroller som varierar i ålder. NORMalt är att kvinnor inte gör detsamma, för att sammanfatta kort. För att Dorismanifestet ska uppfyllas måste kvinnor stå bakom följande: manuset, minst en huvudroll, alla konstnärliga och beslutsfattande A-funktioner, kompositionen av all originalmusik.

ANNONS

Vad innebär vinkeln, gör könsbytet något med historien i filmen? Frågan var utgångspunkt för ett välbesökt cinemixseminarium där tre kortfilmer gjorda enligt Dorismanifestet visades för publiken, Susanne blir singel, Skjut mig! och Mon 3. På podiet satt manusförfattarna och regissörerna samt filmvetare och en representant för Dalafilm som stöttat Dorisprojektet.

Ekonomen Agneta Stark har benhårt betonat att kvinnors rätt till jämlika villkor inte får grundas på att de ska tillföra något "kvinnligt" på poster där de hamnar. Jag tror det är en jättebra grundregel. Icke desto mindre måste det vara så att det spelar roll att kvinnor delvis har annorlunda erfarenheter av livet. Början på Susanne blir singel hade säkert båda könen kunnat koka ihop - med en öldrickande machosnubbe som från passagerarsätet gormar på sin tjej som ska försöka ratta bilen enligt hans koleriska anvisningar. Men någonstans kommer en drastisk glidning i storyn där jag antagligen hade börjat ana kvinnor i mossen även om jag inte vetat.

Knepig fråga som dyker upp i skallen är om jag kan se annorlunda på kvinnors våld än på mäns? Thelma och Louise-syndromet! Jag gör delvis det, på film. Vilket visar kontextens beroende av historien bakåt.

Tragiskt nog bekräftade två av regissörerna att man tar en karriärrisk genom att bli "feministregissör" och göra Dorisfilm.

ANNONS

ANNONS