Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skansen på nyårsafton. Tennysons Nyårsklockan har lästs av bland andra Margaretha Krook och Jan Malmsjö.

Ring för oss som famlar efter sanning

”Ring ut det gamla, ring in det nya”! Tennysons klockor pinglar i nyårsnatten. Har de något att säga oss? Ulrika Knutson tittar närmare på Lord Alfred Tennyson och hans berömda dikt.

Lord Alfred Tennyson var artonhundratalets störste diktare, inte bara i England. Han hade blivit adlad av drottning Victoria, utnämnd till hovpoet, och citat ur hans dikter surrade över hela imperiet, vare sig det handlade om krig och fred, Nyårsklockorna eller Darwins evolutionslära. Oavsett ämne rimmade det snyggt. Fansen jagade honom överallt, turister vallfärdade in i hans sängkammare. En rik dam försökte tvinga honom att skriva odödliga rader till minnet av hennes lilla hund som lagt nosen i vädret.

När han dog 1892 ville 11 000 Londonbor ha biljetter till begravningen i Westminister Abbey. 10 000 fick vända i porten. Men efter begravningen var det många kritiker som vädrade blod. Nu skulle den hyllade Tennyson ner i dyn, en gång för alla. Han personifierade allt gräsligt under den viktorianska eran, från kjoltyg på pianobenen till koloniala övergrepp. Vår egen Frans G Bengtsson beskyller honom i Svensk Uppslagsbok för ”gottköpsoptimism”. Vad det nu betyder.

"Tennyson var den dummaste av poeter", tyckte W H Auden snobbigt.
Men ingen var hårdare i sin kritik än Tennyson själv: 
”Jag tror inte att det sedan Shakespeare har funnits en sådan mästare i det engelska språket som jag. Det är bara det att jag inte har något att säga.”
Det var hårt sagt, men inte dumt.

Det skulle dröja nästan hundra år innan omvärlden började intressera sig för de viktorianska poeterna igen. Kanske för att vår tid har blivit mer lik deras, motsägelsefull och spännande. Dubbelmoral och faktaresistens har kommit till heders. Och de renhjärtade slits mellan tro och vetande, och undrar förtvivlat vart hoppet tagit vägen, precis som Tennyson. Hans konservatism ledde honom till att ställa radikala frågor, skriver forskaren Isobel Armstrong i sin äreräddning av de viktorianska poeterna 1993.
Alfred Tennyson växte upp i ett fattigt prästhem i Lincolnshire. Far söp och slog, och barnen försökte försvara sig på olika sätt. En bror tog till droger, en annan blev sinnessjuk. Alfred flydde i förtid till universitetet i Cambridge, och blev ledande i studentföreningen Apostlarna. Medan Byron och hans aristokratiska kompisar tjugo år tidigare söp och rökte opium var Tennyson och hans polare präktigheten själv. De drack te och kände samhällsansvar. De protesterade mot slaveriet, klassamhället och religiös intolerans. 

Ett visst uppfostrande sätt skulle Tennyson behålla. Som ”poet laurate” såg han som sin uppgift att varna nationen och mana dess medborgare till mod och självuppoffring. Som i sin förfärliga lilla dikt från Krimkriget, Den lätta brigadens attack. Den handlar om de 600 brittiska kavallerister som på order red rakt på ryska kanoner, och blev nedmejade. ”Rid på, rid på!” Dikten speglar stoiskt mod och blind lydnad, unga ”engelska lejon ledda av åsnor”, som en besk röst uttryckt det. 

Alfreds bäste vän i Cambridge var en annan ung poet, Arthur Hallam, som dog hastigt på resa i Italien. Arthur var förlovad med Alfreds syster, och troligen svärmade ynglingarna också för varandra, på Cambridge-vis. Sorgen över vännens död hade definitivt gett Alfred något att skriva om. I sjutton år filade han på diktsviten In memoriam, som skulle bli ett av hans mest kända verk. Boken kom ut 1850.

Den långa dikten är präglad av sin tid. Det viktorianska samhället var brutalt, dynamiskt, omvälvande och omtumlande. Nästan alla tyckte att allting gick för fort, utom sociala reformer. 

Välståndet ökar samtidigt som klyftorna växer, om bilden känns igen. Innovationerna avlöser varandra. Järnvägen, ångbåten, gjutjärnsarkitektur, broar, varuhus, glaspalats växer som svampar ur jorden. 1854 läggs telegrafkabeln i Atlanten mot Amerika. Golfen, fotbollen och tipset blomstrar.

De intellektuella striderna står inte främst mellan fattiga och rika utan mellan troende – konservativa och radikala. Vetenskapen hotar det bestående. All denna förvirring stuvar Tennyson in i sin dikt, han varvar den personliga saknaden över vännens död med ett samhälles sorg över de eviga värdenas bankrutt.

Darwins evolutionslära färgar av sig på dikten, fasan över upptäckten att våra förfäder kanske hade svans! Men det är framför allt geologen Charles Lyells teorier som inspirerat Tennyson. Geologen visar med fossil att världen utvecklas stegvis, vissa arter dör ut, nya uppstår. Och världen är uråldrig, inte 6 000 år, som bibeln påstår. Men betyder detta att Gud har spelat ut sin roll? Är det vårt öde att vara ensamma? Att vapenlösa möta Naturens röda ”klor och tänder”? Det vill inte Tennyson gå med på – en ”ny sorts Kristus för den nya världen” måste kunna tänkas, i förbund med vetenskapen. Tennyson söker gudsbegreppet i sin egen subjektiva upplevelse, och hamnar nära en modern tolkning av den kristna mystiken. Vi rotar och letar på samma ställen i själen ännu.

Den berömda Nyårsklockan är ett stiligt mellanspel i Tennysons religionsfilosofiska möda. Och det hade inte blivit något event på Skansen utan översättaren Edvard Fredin:

"Ring, klocka, ring, i bistra nyårsnatten
Mot rymdens norrskenssky och markens snö;
Det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!"

Också Edvard Fredin ”ville fånga in en samtidskänsla” skriver Gunnar D Hansson i sin bok Ärans hospital. Där citerar han Fredins hopp om att det svenska tungomålet snart skall ”klinga i lika fylliga, lika egendomligt modernt utmejslade rytmer, som något av de stora kulturspråken”.

Fredin brände sitt ljus i båda ändar, som poet, tidningsman och översättare. I ett år, 1885, var han redaktionssekreterare på Bohusläningen i Uddevalla och skrev krönikor, dikter, noveller, teaterrecensioner och resereportage. ”Men det journalistiska Uddevallaslitet och de atlantiska lågtrycken bäddade inte för odödlighet”, skriver Gunnar D Hansson och citerar svenskt biografiskt lexikon: ”F:s hälsa försämrades av västkustklimatet.” Han dog 1889 i hemstaden Södertälje, bara 32 år gammal.
I Fredins översättning anar man faktiskt hans kritik av den storsvenska diktens buller:

"Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar 
 och forngestaltningar av split och kiv."

Men sedan lyfter han blicken och påminner oss om Alfred Tennysons intentioner igen. Och visst finns det några rader i 1850 år Nyårsklockan för oss alla att spegla oss i även i vår tid, vi som famlar efter sanningen:
  
"Ring in det nya och ring ut det gamla
I årets första, skälvande minut. 
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
Och ring in sanningen till oss som famla."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.