Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Litteraturvetaren Magnus Nilsson svarar Johannes Björk. Bild: pressbild / TT
Litteraturvetaren Magnus Nilsson svarar Johannes Björk. Bild: pressbild / TT

"Riktigt så inskränkt är jag inte"

Naturligtvis har jag inte påstått att arbetarlitteratur måste skildra just arbetslivet, skriver litteraturprofessor Magnus Nilsson i en avslutande kommentar till Johannes Björk.

I rapporten Arbetarlitteraturen och det politiska språket, där jag argumenterar för att arbetarlitteraturen utgör en betydelsefull arena för kritik av samtida klassorättvisor, har jag valt att bara ta upp sådana verk som explicit skildrar arbete. Enligt Johannes Björk innebär ”denna insnävning till arbetslivet” att jag ”bortser från föreställningar om ett liv bortom arbetet”, vilket i sin tur leder till en föregivet snäv syn på såväl arbetarlitteraturen som klassamhället.

Riktigt så inskränkt är jag dock inte.

Naturligtvis har jag inte påstått att arbetarlitteratur måste skildra just arbetslivet. I ett historiskt perspektiv är det faktiskt ganska ovanligt. Ivar Lo-Johansson skrev exempelvis sällan om arbete. Detta har jag uppmärksammat i min forskning, och min definition arbetarlitteraturen – som jag vet att Björk är bekant med – pekar inte ut arbetslivet som något särskilt viktigt motiv.

Inte heller menar jag att klass (eller klasspolitik) bara har med arbete att göra. Visserligen anser jag, eftersom jag är marxist, att det är i arbetslivet som klassamhället konstitueras. På denna punkt är det troligt att Björk och jag har olika uppfattningar. Men självklart har jag aldrig påstått att klass inte också skulle vara exempelvis ett kulturellt fenomen. Tvärt om har jag i min forskning uppmärksammat just hur arbetarförfattarna ger en mångfacetterad bild av fenomenet klass som inbegriper ekonomiska såväl som existentiella förhållanden.

En del av Björks kritik verkar för övrigt vara riktad mot författarna, snarare än mot mig, exempelvis hans tes att litteraturen ”måste […] peka förbi” författarnas erfarenheter av arbete. Jag har varken ambition eller möjlighet att påverka samtidslitteraturen. Dessutom anser jag att författarna bör få skriva hur de vill och om vad de vill. Det är nämligen en grundförutsättning för att de ska kunna skapa nya föreställningar om världen – och därmed för att litteraturen ska kunna fungera som en arena för kritik av klassamhället.

Johannes Björk svarar, slutreplik:

LÄS MER: "Vadan detta akademiska begär?"

Tidigare inlägg:

Läs mer: Arbetarlitteraturen är inget politiskt redskap

Läs mer: "Björk tycks respektera mig som stalinistisk litteraturkommissarie"

Läs mer: Arbetarlitteraturen blir politisk mellan kritik och utopi

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.