Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rikard Lekander regisserar "Flickan med svavelstickorna" på Backa teater, som är en helt ordlös föreställning som bygger på traditionell stumfilmsteknik. I stället för ord berättas historien om den lilla flickan med hjälp av visuella scenbilder. Bild: Anna Tärnhuvud

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rikard Lekander om "Flickan med svavelstickorna" på Backa teater

PREMIÄR. I kväll är det premiär för "Flickan med svavelstickorna" på Backa teater. GP:s Hanna Tornbrant träffar regissören Rikard Lekander, som berättar om vikten av att låta barn ta till sig livets orättvisor. Och att han skrämts färdigt som regissör. Nästan.

"Jag läste "Flickan med svavelstickorna" som barn och det var en berättelse som tog mig på stort allvar. Den väjde inte för det tragiska. Den är berättad med ett slags vackert vemod och jag tänker att det är något fint att kunna ge till barn i dag; det är bra att ta till sig orättvisor tidigt i livet och prata om dem. Speciellt i ett samhälle som mer och mer hårdnar i inställningen och empatin gentemot mindre lyckligt lottade. Det är klart att historien är sorglig, att tumma på det vore att svika den, det är själva poängen. För mig känns det viktigt att inte bara se det som en saga utan också något som är förankrat i vår tid. Vi följer texten ganska nära, men jag vill få in vårt samhälle också, vad det innebär med utanförskap idag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Hilda Hellwig släpper lös de vilda damerna

Vi gör "Flickan med svavelstickorna" som stumfilmsteater. När jag skrev manus så hade jag faktiskt med dialog, fast efter varje replik skrev jag "stumt" inom parentes. Haha. Det finns något slags demokratisk tanke med det, att man oavsett språkförståelse ska kunna ta till sig föreställningen. Berättelsen är lite som att befinna sig i en rörlig bilderbok, vi skapar en teatermaskinerilek som kräver mycket av alla i rummet. Skådespelarna till exempel, de har fem, sex roller per person. En roll är en helstekt kalkon! Ibland har jag tänkt att man kan skulle sälja några biljettplatser bakom scen, det är så sjukt mycket som händer. Dräkter, kostym, maskbyten, det är många olika karaktärer som befolkar staden, man vill komma åt ett myller.

Mina rötter som regissör har jag i skräckteatern. Min fascination för skräck började med att min brorsa lurade mig att titta på "Hajen", han sa att det var en dokumentär, jag var sex år, ungefär som publiken som ska se "Flickan med svavelstickorna". Jag såg hela filmen, det var hemskt, men det blev en fascination. Att man kunde påverkas så starkt av någonting, det var en oöverträffad känsla.

LÄS MER: Mattias Andersson hittade en ny röst i "Hierarchy of needs"

Jag känner inte längre att jag måste göra bara skräckteater, jag har provat hur långt man kan gå, hur mycket jag kan skrämma en publik. Det var efter att jag gjort föreställningen "Figlia della morte" som jag kände att jag kunde gå vidare, när jag gjorde den förstod jag att man kunde gå hur långt som helst. Den var så väldigt skrämmande helt enkelt.

"Figlia della morte" var platsspecifik, vi spelade i ett radhus med bara åtta personer i publiken. Folk fick panikgråtattacker eller gömde sig under bänkarna. Det var inte vad jag önskade egentligen. De som uppskattade den satt ju som på nålar hela föreställningen och var en del i fiktionen. Polisen kom på genrepet. Det var ett mord som skedde, ett inbrott, vi gjorde ett autentiskt inbrott som publiken kunde se. Vi hade varnat grannarna men det var en otroligt varm sommar och vi hade öppna fönster och glömt att stänga så folk hade hört hela tortyren och sedan kom polisen med dragna vapen, det var fruktansvärt, ett drama. Ganska långt från "Flickan med svavelstickorna". Men inom sin genre var det lyckat.

LÄS MER: Dubbel resa för skådespelarna i "I and you"

Det jag bär med mig framåt är att föreställningar jag gör ska vara sinnliga upplevelser, precis som skräcken är. Jag jobbar mycket med atmosfär och stämningar. Jag har alltid haft helt ljudlagda föreställningar. Och mycket teknik. Sedan behöver det inte nödvändigtvis vara en skräckteater längre. Men det finns fortfarande mycket fördomar kring genren, och så länge det finns det kommer jag fortsätta att försöka presentera den för finsalongerna."

Vem? Rikard Lekander, sedan 2018 konstnärlig ledare för Örebro länsteater, som han hoppas ska bli "en teaterns smältdegel mellan storstäderna". Regisserar "Flickan med svavelstickorna" på Backa teater.

Vad? "Flickan med svavelstickorna", stumfilmsteater baserad på H C Andersens saga om den lilla fattiga flickan som försöker sälja svavelstickor en kall nyårsnatt och som i skenet av stickorna fantiserar om god festmat, ett överflöd som aldrig ska bli hennes.

När? Premiär fredag 29 mars, från 6 år.

Rikard Lekander väljer:

Platsen: Alvaret på södra Öland, det karga och platta, det är så stilla och skönt där ute. Jag har alltid varit Öland-sommarbarn. Vi åkte dit från Umeå när jag var liten, alla andra åkte till fjällstugor, vi åkte till Öland. Det var en expedition varje år.

Person: Min morfar Bengt Andersson. Han gjorde att jag fick upp ögonen för teater. Han var Bengt i barnprogrammet "Staffan & Bengt". Vi var långt ifrån en teaterfamilj. Han var också lokförare hela livet parallellt, för att hans familj inte tyckte att det var ett riktigt yrke. Därför stöttade han mig.

368: Det nummer jag hade som sökande till scenskolan i Malmö när jag kom in. Jag gick där 2004-2008. Jag har svårt för siffror annars, men det glömmer jag aldrig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.