Stefan Löfven spelar tuff. Han vill slå tillbaka och oskadliggöra. I kampen mot våldet vill han inte utesluta någonting, inte ens militära insatser. I sin retorik påminner han mer om en klassisk sheriff än om en socialdemokratisk partiledare.
Just nu tävlar flera av landets ledande politiker om vem som kan uttrycka sig skarpast i debatten om våldet i samhället. Alla verkar överens om att en stenhård retorik är nödvändig.
Märkligt nog kan det vara precis tvärtom. Retoriken i sig kan vara en faktor som driver på våldet.
Den som tvivlar ska genast skaffa sig boken Why Some Politicians are More Dangerous than Others av James Gilligan, professor i psykiatri på New York University och tidigare chef för Harvards institut för psykiatri och rättsvetenskap. Boken är några år gammal, men fortfarande det skarpaste som skrivits i ämnet.
James Gilligans tes är enkel, men oväntad: Det finns ett närmast direkt samband mellan antalet våldsbrott och det politiska tonläget.
Redan själva inställningen till människor verkar ha betydelse. Den politiker som talar om att inkludera alla sänker våldsbrottsligheten, långt innan några konkreta politiska förslag hunnit förändra människors vardag.
James Gilligans tes är enkel, men oväntad: Det finns ett närmast direkt samband mellan antalet våldsbrott och det politiska tonläget.
Medan den politiker som sätter på sig cowboyhatten och agerar sheriff bara ökar människors vilja att ta till våld.
Hur kan James Gilligan hävda något sådant?
För att förstå måste vi ta det från början.
Under åttiotalet blev våldsbrottsligheten en av de stora valfrågorna i USA. Ronald Reagan drev på för hårdare tag och tvingade demokraterna att spela med. För att vinna väljarnas förtroende blev det nödvändigt att vara tuff. Ingen ville bli stämplad som ”soft on crime”.
Samtidigt började en rad amerikanska läkare, bland dem James Gilligan, intressera sig för våldsbrott. De kände att den politiska debatten drog åt fel håll och att de kanske kunde bidra med kunskap.
De ställde en enkel fråga: Vad händer om vi betraktar våld som en sjukdom?
Med beprövade metoder från socialmedicin och epidemiologi började de undersöka våldets utbredning. De gick tillväga på samma sätt som om de skulle undersöka diabetes eller hjärtsjukdomar. De frågade sig vilka riskfaktorer som fanns, och vilka friskfaktorer. Eller, annorlunda uttryckt, när ökar och när minskar risken för att en människa ska ta till våld.
Resultaten var tydliga, men inte särskilt överraskande. Läkarna såg klara samband mellan våldsbrott, å ena sidan, och fattigdom, utanförskap och brist på framtidstro, å den andra sidan. De såg också att våld i sig verkade vara en riskfaktor. Den som blivit utsatt hade en större benägenhet att själv ta till våld.
Läkarna bekräftade och fördjupade därmed den kunskap som redan fanns inom kriminologin. Trots det var deras slutsatser provocerande. I åttiotalets USA var våldsbrott enbart en moralisk fråga. Unga, kriminella män beskrevs konsekvent som farliga rovdjur – predatorer – som skulle fångas in och oskadliggöras. Den laglydiga majoriteten, som valt den smala vägen, skulle skyddas mot den ondskefulla minoriteten, som valt den breda. De enda strukturella förklaringar som godtogs var sådana som hade med droger, frånvarande fäder eller videovåld att göra. Läkarna fick därför svårt att få gehör för sina slutsatser och många tröttnade.
Men James Gilligan bestämde sig för att jobba vidare. Han ville hitta en förklaring som gick djupare, en psykologisk teori.
1996 var han klar. Sina tankar presenterade han i boken, Violence – Reflection on a National Epidemic, som snabbt rusade på försäljningslistorna.
I åttiotalets USA var våldsbrott enbart en moralisk fråga. Unga, kriminella män beskrevs konsekvent som farliga rovdjur – predatorer – som skulle fångas in och oskadliggöras.
James Gilligan var tydlig. All analys av våld måste ta sin början i begreppet respekt.
Sin slutsats byggde han på åratal av intervjuer med grova våldsbrottslingar. Han skrev:
”Många tror att de som begår väpnade rån gör det för pengar. Och det är förstås ibland det skäl de anger för att förklara sitt beteende. Men när man sitter ner och pratar med människor som gång på gång begår den sortens brott är det detta man får höra: Jag har aldrig tidigare blivit så respekterad som när jag första gången siktade på en person med ett vapen.”
Men James Gilligan ville längre än så. Han ville förstå detta banala behov av respekt.
Och ju längre in i våldets värld han trängde desto mer övertygad blev han om att en enda känsla kunde förklara det mesta. Han skrev att alla våldsbrottslingar han mött delade en och samma sak: skammen. Men inte över vad de gjort, utan över sig själva. De kände skam över sina liv. De kände självförakt, ja, till och med självhat. De såg på sig själva som de trodde att omvärlden såg på dem: som illa omtyckta förlorare.
Våldet blev ett desperat sätt att återupprätta sig själv och bli av med sina skamkänslor. Det gav en kort känsla av att vara någon, av att ha betydelse.
För James Gilligan blev våldet därför de diskriminerades, de ignorerades, de bortglömdas, de oälskades, de bortträngdas, de hånades, de fattiggjordas, de rasifierades sista skrik på respekt.
Men han såg också något annat. Han såg hur våldsbrotten följde tydliga mönster över tid. Under vissa perioder gick de upp, under andra gick de ned. Det var som om våldet stod i en direkt relation till den politiska konjunkturen.
Han bestämde sig för att gå vidare. I mitten av nollnolltalet samlade han en grupp matematiker och statistiker för att gå till botten med förhållandet mellan politik och våld.
Resultatet blev den nämnda Why Some Politicians are More Dangerous than Others.
Är det något som utmärkt de senaste årens politiska debatt är det just skambeläggandet av vissa grupper.
Med utgångspunkt i skamkänslornas nära förhållande till våldet pekade han på ett samband mellan den sittande presidentens åsikter och mordfrekvensen i USA. Om människor i marginalen, som redan känner sig negligerade, ständigt stämplas som ett problem av den centrala makten kom deras skamkänslor bara att öka – och med dem våldet.
Och därmed är vi tillbaka i Sverige. För är det något som utmärkt de senaste årens politiska debatt är det just skambeläggandet av vissa grupper. Det går inte en dag utan att invandrare utmålas som problem. Framför allt får unga män med rötter utanför Europa ständigt höra att de är en belastning och ett hot. Det är en retorik som oundvikligen driver människor mot det desperata våldet.
Vill vi något annat måste vi prata om att inkludera istället för att bekämpa. Även de mest våldsamma människor tillhör samhället. Vi kan inte bli av med dem. Vi kan bara försöka att förändra dem.
