Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kravallpoliser stoppar demonstranter nedanför slottet vid Norrbro i Stockholm under onsdagskvällen.  Bild: Jonas Ekströmer/TT
Kravallpoliser stoppar demonstranter nedanför slottet vid Norrbro i Stockholm under onsdagskvällen. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Björn Werner: Resor är tillåtna – men när får vi demonstrera igen?

Resetillstånd men inte rätt att manifestera sin åsikt i grupp. När Kanadas president Justin Trudeau deltar i manifestationer kritiserar inrikesminister Damberg svenska protester.
Regeringens prioriteringar i coronabekämpningen visar på en svag demokratisk nerv. Någon borde demonstrera mot det. Om det hade varit tillåtet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Vår frihet tas ifrån oss en presskonferens i taget

LÄS MER: Chefredaktörer ska inte gissa om corona

Den 27 mars i år förbjöds i praktiken alla demonstrationer i Sverige.

Om det sades mycket lite från något håll. De stora massorna, och en förkrossande del av landets opinionsbildare, ställde sig helhjärtat bakom regeringens förbud, baserat på Folkhälsomyndighetens rekommendationer. För vad är väl rätten till fri opinionsbildning mot att överleva?

Dessutom – det fria ordet blev ju inte förbjudet. Det har under våren hela tiden stått vem som helst fritt att uttrycka sin åsikt – i medier och på nätet.

Men att den fysiska manifestationen av missnöje äger en helt annan potential att föra frågor upp på dagordningen än digitala har blivit uppenbar. Förra årets svenska världskändis Greta Thunberg valde tidigt att avbryta sina Fridays for future-protester utanför riksdagen och ersätta dem med digitala. Efter det har Times person of the Year 2019 helt fallit ur blickfånget, och klimatfrågan med henne.

Så vad är viktigast? Rätten att uttrycka sin åsikt som man vill, eller samhällets strävan att rädda så många liv som möjligt?

Black Lives Matter-demonstrationerna, som har sitt ursprung i polismordet av George Floyd i Minneapolis den 25 maj ställer frågan på sin spets. Att statsepidemiolog Anders Tegnell är kritisk till att polisen överhuvudtaget ger tillstånd till demonstrationer som den som under söndagen hålls i Göteborg är begriplig. Sett ur ett strikt folkhälsoperspektiv är det självklart så att folksamlingar är ett problem – det ökar ju det berömda r-talet och alla de kurvor vi så gärna vill se dala.

Någon borde demonstrera mot detta. Om det hade varit tillåtet.

Men att inrikesminister Mikael Damberg ungefär samtidigt slår fast att det är ”ytterst olämpligt” och hänvisar till ”digitala verktyg” för att visa missnöje är inte lika självklart. Att vi pratar om rasism nu beror inte på att chattandet och zoomandet ökat – det beror på omfattande protester på gator och torg. I samma andetag likställer Damberg demonstrationer med studentfirande. Som om manifestationen mot terrordådet på Drottninggatan skulle vara samma sak som en trädgårdsfest.

Här någonstans går gränsen där regeringen inte längre bara kan hänvisa till Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Som politiker i maktställning har man andra värden än bara ett att beakta, och väga mot varandra. Ekonomi, liv och hälsa och att vidmakthålla en livskraftig demokrati är alla delar av uppdraget. Medan man med näbbar och klor kämpar för den första och andra frågan, är intresset för den tredje bekymrande litet.

Inte ens i USA:s sönderfallande politiska system är enögdheten så stor. Mitt i en mycket allvarlig pandemi kan ändå borgmästaren i Minneapolis i New York Times podcast ”The Daily” med trygg röst säga att han står bakom de fredliga protesterna. En av landets mest framstående tidskrifter, The Atlantic, publicerar artiklar som problematiserar polisens användande av tårgas och massarresteringar som en smittorisk – snarare än folksamlingarna som sådana. I Kanada har premiärminister Justin Trudeau deltagit i demonstrationståg. På andra sidan Atlanten sant demokratisk nerv som nästan helt saknas i det svenska samtalet och hos svenska ledande politiker.

Det hade kunnat vara annorlunda. Istället för att som socialminister Annika Strandhäll applådera polisen för att de skingrat en politisk manifestation hade hon kunnat bidra med att ta fram särskilda förhållningsregler för att ge tillstånd till demonstrationer över 50 personer. Om det hade varit en prioriterad fråga hade det förstås gått, precis som det nyss gick att tillåta svenskarna att resa fritt i landet igen.

Men det är det inte. Någon borde demonstrera mot detta. Om det hade varit tillåtet.

LÄS MER: Jag vet inte hur många gånger jag nog inte haft corona

LÄS MER: Hur klarar sig de ensamma männen i corona-isolering?

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.