Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rapparen Awkwafina i en scen från filmen Crazy rich asians. Bild: Sanja Bucko

Representationstänkandet gör kritikerna blinda

Hynek Pallas frågar sig varför hudfärg blivit liktydigt med kvalitet i diskussionen om Crazy rich asians.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under julhelgen slog jag mig ner för att se en av fjolårets amerikanska filmsuccéer – den romantiska komedin Crazy rich asians. Den har hyllats, dragit in jättesummor och nominerats till Golden globes. Men det är inte anledningen till att den har blivit omskriven även i Sverige – Crazy rich asians är nämligen den första Hollywoodfilm sedan 1993 med enbart asiater i alla roller.

LÄS MER: HBO:s kritikerförakt ligger i tiden

Detta har setts som en triumf för progressiv hudfärgsrepresentation, men är lika mycket konsekvens av en annan utveckling i drömfabriken.

Förra våren blev den kinesiska biografmarknaden världens största. I Hollywood har det ekonomiska skiftet länge märkts genom en anpassning till vad man tror att censuren i Peking ska slå ner på: inga kinesiska skurkar, inget Tibet, nedtonad homosexualitet.

Och fler asiatiska karaktärer i filmerna.

Samtidigt har Kinas egna filmambitioner tagit fart. Landets största fastighetsmäklare (med kopplingar till partitoppen) köpte plötsligt upp internationella biografkedjor. I dag äger de flest biografer i världen inklusive svenska Filmstaden (tidigare SF Bio). Patriotisk film ska lansera ”den kinesiska drömmen” och Wolf warrior 2 blev 2017 en av världens mest inkomstbringande. Berättelsen, där en kinesisk Rambo hamnar i ett afrikanskt inbördeskrig, sjuder av rasism och kolonialism.

Men i Hollywood kanske den geopolitiska kursändringen nu ändå hade gett ett spännande resultat, tänkte jag och såg Crazy rich asians på Itunes. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer, vilket ledde till en rad notiser som utifrån representationsvinkel ifrågasatte detta. Efter två timmar framför tv:n insåg jag att någon på filmbolagets svenska kontor – för en gångs skull – hade gjort en kvalitetsgallring.

Är hudfärg kvalitet? Det kan vara kvalitet eftersom det är ovanligt med en svart superhjälte eller amerikansk film där alla roller görs av asiater. Men representation tycks också skapa en blind fläck hos kritiker. Visst, man kunde hurra över Black panther trots att det är ännu en dussinsuperhjältesaga. Men orerandet av hur unik den var suddade ut ett sekel av svart amerikansk filmhistoria.

Crazy rich asians är problematisk eftersom kritiker på grund av hudfärg tycks bortse från dess ideologiska budskap. Filmen handlar om en amerikansk ekonomiprofessor som reser med sin pojkvän till hans hemstad Singapore. Hon har fattig kinesisk invandrarbakgrund, han är från en superrik familj. En klass- och kulturkonflikt tar vid när familjen avvisar henne: amerikansk individualism (ytlig) mot ”asiatiska” traditioner (stabila). ”Klass” visar sig vara blodsband. I filmen knakar äktenskapet mellan en rik kvinna och hennes uppkomling till man. Trots att maken har skapat en egen förmögenhet känner hustrun att hon måste smussla med shoppingrundor. Först efter skilsmässan kan hon skylta med sin verkliga insida: örhängen för 20 miljoner dollar.

LÄS MER: GP:s kritiker väljer: Här är årets bästa filmer 2018

Att stenåldersbudskapet får snälla recensioner som framhäver representationen är särskilt ironiskt eftersom Crazy rich asians floppade i Kina – den anses nämligen fara med rasistiska stereotyper om asiater som bakåtsträvande klansnobbar.

Det är dags för kritiker att tänka flera varv än såhär. Filmer med enbart asiater är ju ingen nyhet; se en av fjolårets bästa filmer, japanska Shoplifters. Att de måste vara amerikanska för att ”representationen” ska räknas i Sverige är extra märkligt – särskilt som den samhällskritiska kinesiska filmen som aldrig når svenska biografer är mer relevant än Hollywoods pågående diktaturanpassning.