Statsminister Tage Erlander (S) vid en förstamajdemonstrationen på Gärdet i Stockholm, 1958.
Statsminister Tage Erlander (S) vid en förstamajdemonstrationen på Gärdet i Stockholm, 1958. Bild: Jan Ehnemark/SvD/TT

Replik: Varför ska vi göras till halmgubbar i Erik Bengtssons projekt?

Erik Bengtsson anklagar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh att ha skrivit ner betydelsen av socialdemokratin i svensk historia och banat väg för nyliberalism och nationalism. Henrik Berggren svarar att det är absurt att lägga alliansens lågskattepolitik på deras axlar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

När Lars Trägårdh och jag skrev "Är svensken människa?" var vi medvetna om att vi hade ett starkt strukturellt perspektiv som betonade långsiktiga kultur- och idéhistoriska faktorer på bekostnad av klasskampen kring grundläggande sociala och ekonomiska frågor. Vi var också inställda på att vi skulle få kritik för detta, men anade inte att det skulle dröja 13 år. Därför känns det kanske inte välkommet – vem gillar kritik egentligen? – men ändå sunt att Erik Bengtsson nu riktar invändningar av det slaget i sin essä "Så slutade socialdemokratin att vara typiskt svensk" (GP 7/10).

Om hans kritik kommit när boken publicerades 2006 skulle jag ha svarat att den allmänna bilden av svensk 1900-talshistoria behövde korrigeras. Socialdemokratin var avgörande för att skapa den moderna svenska välfärdsstaten men den hade inte uppstått i ett historiskt vakuum.

ANNONS

Här fanns 1800-talets associationer, folkrörelserna (inte bara fackföreningarna utan även frikyrkorna och nykterhetsrörelsen), det liberala arvet från Geijer och Almqvist och dessutom längre traditioner från den självägande bondeklassen. Detta innebar att svensk socialdemokrati kunde bryta med den marxistiska dogmatiken på 1930-talet och göra den vändning mot nationen som även Erik Bengtsson tycks uppskatta, så vitt jag förstår det.

LÄS MER:Så slutade socialdemokratin att vara typiskt svensk

Men vi skriver 2019 och inte 2006. Erik Bengtsson gör nu mig och Lars Trägårdh medansvariga till nationalismens och nyliberalismens framgångar under det gångna decenniet. Genom att vända blicken från betydelsen av politisk organisering och ekonomiska reformer, menar han, har vi förminskat socialdemokratins historiska landvinningar på ett sätt som spelat borgerligheten i händerna. Framför allt lägger han alliansens lågskattepolitik på våra axlar.

Det senare är absurt, snudd på orwellskt. Vår bok var ett försvar för statlig omfördelning av resurser för att skapa ett jämlikt välfärdssamhälle, vilket många recensenter också noterade när boken kom ut. Om något vände vi oss mot nyliberalismens statsfientlighet och var tveksamma till den rådande entusiasmen för civilsamhället. Vi lyfte fram många av socialdemokratins framgångar, från 1930-talets folkhemsbygge till 1960- och 1970-talets reformer som studiemedel, särbeskattning, föräldraförsäkring med mera.

När det gäller nationalismen är det mer komplicerat. En av våra målsättningar var att betona betydelsen av att socialdemokratin gjort sin berättelse svensk och att den svenska berättelsen blivit socialdemokratisk. Det kan förstås ses som en eftergift mot nationalismen, men vår avsikt var att värna om en progressiv, jämlik och jämställd svensk självuppfattning. Det tror vi fortfarande är det bästa sättet att bekämpa högernationalism.

ANNONS

Alla böcker blir förstås daterade. "Är svensken människa" påbörjades på 1990-talet, då socialdemokratin gjordes ansvarig för i stort sett allt, gott som ont, som hänt i Sverige under det gångna århundradet.

I ett avseende har Erik Bengtsson en viktig poäng. När vi ser tillbaka på det gångna decenniet står det klart att vår tillförsikt om den socialdemokratiska berättelsens fortlevnad var naiv. Det gäller framför allt synen på staten och kommunerna. Vi insåg inte till vilken grad privatiseringar, skatteminskningar, outsourcing och avregleringar skulle leda till en försvagning av bärande institutioner, utredningsväsendet och det traditionella ämbetsmannaansvaret. Staten har helt enkelt tappat förmåga att lösa problem, något som gynnat missnöjespartier.

Alla böcker blir förstås daterade. "Är svensken människa" påbörjades på 1990-talet, då socialdemokratin gjordes ansvarig för i stort sett allt, gott som ont, som hänt i Sverige under det gångna århundradet. Med internationella jämförelser och ett långsiktigt historiskt perspektiv ville vi sätta in Sverige i ett större sammanhang och ge en mer balanserad bild av den svenska socialdemokratins långa maktinnehav.

LÄS MER:Recension: "Gunnar Sträng" – Erik Åsbrink

Inte minst strävade vi efter att visa att den svenska välfärdsstaten inte var påtvingad svenska folket ovanifrån av socialingenjörer utan svarade mot verkliga sociala och känslomässiga behov på individnivå, vilket är vad jag antar Erik Bengtsson syftar på när han klagar på att vi håller på med "etnologi". Kanske är det så 1990-talets intensiva debatt om att lägga livet till rätta ter sig från ett seminarium i ekonomisk historia i dag.

ANNONS

Om än lite sliten tycker jag att "Är svensken människa?" står sig. Men den kan förstås inte stå ensam. Unga människor i dag behöver också lära sig om pionjärtidens agitatorer, det borgerliga motståndet mot omfördelning och den kollektiva kampen för att driva igenom avgörande ekonomiska jämlikhetsreformer.

Om Erik Bengtsson vill föra ut sin forskning kring dessa ting kan jag bara applådera. Däremot har jag svårt att förstå varför Lars Trägårdh och jag ska göras till halmgubbar i hans projekt.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS