Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Paracastextilierna unika textilier från Peru Världskulturmuseet Bild: lisa thanner

Replik: Frågan om Paracastextelierna är större än Ulfsdotter hävdar

Det är British Museum som skapat begreppet "det globala kulturarvet" – som utgår från att den som är bäst lämpad att ta hand om kulturföremål ska göra det. Därför lämnar de inte ut något alls. En dålig hållning, tycker Björn Sandmark i en replik på Boel Ulfsdotters recension av hans senaste bok.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Över hela världen diskuterar man det globala kulturarvet. De här diskussionerna har varit särskilt livaktiga i Frankrike och 2018 genomfördes en utredning som ledde till beslut om återförande av 100 000 föremål till Afrika. 2010 beslutade Yale att återföra tusentals föremål till Peru som förts till USA från utgrävningarna av Machu Picchu. Göteborgs museer och Statens museer för världskultur arbetar för närvarande med hur man ska förhålla sig till frågor kring repatriering i framtiden.

Den 20 augusti recenserade Boel Ulfsdotter Ann-Marie Ljungbergs och min bok ”Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?”. Hon bortsåg helt från bokens längsta text, en litterär essä med historisk pregnans om Paracas-kulturen. Istället kritiserar hon Göteborgs stad och mitt agerande som dåvarande kulturchef.

Hennes första invändning är att boken inte har ett museologiskt perspektiv. Nej, det var heller aldrig vår mening att skriva en museologisk bok. Vi förbehåller oss rätten att skriva den bok vi vill, eftersom vi inte gjort det på någons uppdrag.

LÄS MER: Recension: "Paracastextilierna i Göteborg: Vem äger det globala kulturarvet?" – Björn Sandmark och Ann-Marie Ljungberg

Ulfsdotter hävdar att jag bortser från museets utställning ”A Stolen World” 2008. Det är inte sant. Utställningen är själva utgångspunkten. Den var utmärkt, men det var den provocerande titeln som fick Perus regering att kräva tillbaka textilierna. Att Världskulturmuseet inte tog ansvar för sitt agerande och att staten i ett senare skede också backade ur är inget Göteborgs stad eller jag kan ställas till svars för.

Frågan är mycket större än så.

Ulfsdotter hävdar att jag inte känner till UNESCO-konventionen eller ICOM:s etiska regler och jag vill bara påminna om att dokumenten finns med som bilagor i boken och även kulturförvaltningens tjänsteutlåtande som kommunfullmäktige senare fattade beslut om. Tjänsteutlåtandet utgår från de båda dokumenten och dessutom en second opinion från rättschefen vid Tysklands statliga museer.

Kommunfullmäktiges första beslut blev att istället överföra samlingen till staten, som dock vägrade ta emot erbjudandet. Därför kom frågan tillbaka till Kulturförvaltningen.

British Museum, som i snart tvåhundra år har vägrat att lämna tillbaka Parthenonfriserna till Grekland, har skapat begreppet ”det globala kulturarvet”, där den som är mest lämpad ska vårda kulturföremålen. Eftersom man anser sig själv som bäst lämpad behöver man inte lämna tillbaka något. Detta accepterar Ulfsdotter tydligen som en sanning.

LÄS MER: Göteborgs stulna museiföremål återlämnas

Ulfsdotter bortser även helt från min diskussion av det globala kulturarvet och det jag kallar för ”The Fair Heir Principle”, en utveckling av ICOM:s etiska regler, som bygger på att det måste finnas en ömsesidighet i den här typen av repatrieringsprocesser. Det är vad jag kallar en sant globalistisk hållning.