Nobelpristagaren i ekonomi, Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Michael Kremer,  Esther Duflo och Abhijit Banerjee efter sina Nobelföreläsningar i Aula Magna på Stockholms universitet.
Nobelpristagaren i ekonomi, Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Michael Kremer, Esther Duflo och Abhijit Banerjee efter sina Nobelföreläsningar i Aula Magna på Stockholms universitet. Bild: Christine Olsson/TT

Replik: Bo Rothstein trivialiserar kolonialismens trauma

Ola Olsson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan svarar på Bo Rothstein, som förra veckan anklagade årets ekonomipris till Alfred Nobels minne för att vara nykolonialt. Ett oansvarigt påstående som riskerar att trivialisera kolonialismen, menar han.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

LÄS MER:Bo Rothstein: Ekonomipriset är nykolonialt

I en debattartikel i GP den 5/12 kritiserar Bo Rothstein den forskning kring randomiserade fältexperiment i utvecklingsländer som i år tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Han beskriver den som ”nykolonial” till sin karaktär och hävdar att ”…forskarna inom detta område beskriver ofta fattigdomsproblemet inte som en effekt av bristande politisk jämlikhet utan som orsakat av att fattiga människor inte förmår inse sitt eget bästa och agera rationellt.”

Rothstein målar fram en bild av västerländska forskare som genom ekonomisk och kulturell dominans påtvingar fattiga människor att delta i experiment där vissa individer får fördelaktiga ”behandlingar” som klortabletter mot förorenat vatten, medan individerna i kontrollgruppen inte får något. Enligt Rothstein kan detta på sin höjd lindra symtomen men kommer inte åt sjukdomens grundläggande orsaker.

ANNONS

De flesta utvecklingsekonomer drivs av en stark vilja om att förbättra villkoren för fattiga och utsatta människor.

Enligt min mening är denna kritik onyanserad och starkt missvisande på flera plan. För det första kan det vara värt att påminna sig om vilken kategori av länder som forskningen ovan oftast bedrivs i. Ta ett land som Etiopien, som Sverige under långa perioder haft utvecklingssamarbete med. Etiopiens BNP per capita för 2018 (köpkraftskorrigerad, World Bank) ligger på ca 2000 USD medan Sveriges ligger på ca 52000 USD, det vill säga den genomsnittlige svensken har ca 25 gånger högre inkomst än en genomsnittlig etiopier. I den bästa av världar skulle förstås alla önska att en etiopier på landsbygden hade möjlighet att gå i lika fina skolor som i Sverige, dricka lika rent vatten, och ha tillgång till en lika god sjukvård som i Sverige.

Tyvärr är dock verkligheten en annan: Med en inkomstnivå på bara 4 procent av den svenska nivån så har man inte råd att dela ut klortabletter till alla eller ha vårdcentraler i varje by. Hur kan man trots denna extrema resursfattigdom hjälpa människor att få ett bättre liv? Den forskning som i år fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne försöker ge svar på dessa frågor genom att genomföra kontrollerade experiment för att på ett mer trovärdigt sätt kunna bestämma vilka specifika åtgärder som ger bäst effekt med de väldigt begränsade resurser som finns.

ANNONS

LÄS MER:Tre fattigdomsforskare får ekonomipriset

I Rothsteins ögon är det dock nykolonialism om västerländska forskare kommer till en by och randomiserar program för distribution av klortabletter till människor som annars ofta inte hade fått någon hjälp alls. Rothstein föreslår i stället stora investeringar i infrastruktur. Men detta missar hela poängen med forskningen kring randomiserade fältexperiment: Att försöka få till förbättrade och acceptabla sociala utfall trots de ytterst begränsade resurser som finns att tillgå. Rothsteins infrastruktursatsningar med vatten- och avloppsledningar är en jättefin tanke, men alla som besökt en fattig afrikansk by på landsbygden inser snart att detta tyvärr ofta är helt orealistiskt att genomföra på kort sikt.

För många fattiga människor i före detta kolonier är kolonialismen en traumatisk epok som riskerar att trivialiseras av att användas som ett rubrikvänligt slagträ på svenska kultursidor.

Rothstein påstår att forskare som använder metodologierna ovan ofta anser att individer i fattiga länder inte har förmåga att agera rationellt och därför behöver vägledas av västerlänningar. Även om det möjligen finns forskare med sådana uppfattningar, så anser jag att sådana svepande och ogrundade ifrågasättanden av utvecklingsforskares inställning och bevekelsegrunder, är djupt problematiska. De flesta utvecklingsekonomer drivs av en stark vilja om att förbättra villkoren för fattiga och utsatta människor, inte sällan tillsammans med och på inbjudan av regeringar eller andra institutioner i utvecklingsländer.

Självfallet måste alla vetenskapliga metodologier underkastas kritisk granskning. Rothstein hänvisar t ex till nationalekonomen Angus Deatons kritik av randomiserade fältexperiment och att det finns många forskare (undertecknad inkluderad) som är skeptiska till om dessa experiment på ett effektivt sätt kan skalas upp till högre nivåer. Att den institutionella kontexten ofta är otillräckligt analyserad, är en annan återkommande och rimlig kritik. Denna diskussion är ett naturligt inslag i den debatt som ständigt förs i vetenskapliga sammanhang.

ANNONS

Men att påstå att en hel forskningstradition präglas av nykolonialism, är något helt annat. Om Rothstein menar allvar med sin kritik måste rimligen inte bara fältexperiment utan nästan all utvecklingsforskning där forskare från västländer analyserar problem i fattiga länder och kommer med policyrekommendationer, vara nykolonial till sin karaktär? Ta t ex den omfattande forskning kring korruption i utvecklingsländer som drivits av Bo Rothstein själv. Med Rothsteins logik borde väl sådan forskning också vara nykolonial till sin karaktär eftersom den genomförs av västerlänningar som ofta dessutom påtalar att korruption är dåligt för dessa länder, trots att deras regeringar rimligen borde ha förstått det själva?

Mitt svar är nej: Vare sig korruptionsforskningen eller forskningen kring randomiserade fältexperiment är nykolonial till sin karaktär. Forskare som sysslar med denna typ av känsliga frågor har dessutom ett särskilt ansvar att inte lättvindigt och med en patroniserande ton slänga iväg anklagelser av den här typen. För många fattiga människor i före detta kolonier är kolonialismen en traumatisk epok som riskerar att trivialiseras av att användas som ett rubrikvänligt slagträ på svenska kultursidor.

Ola Olsson är professor i nationalekonomi på Handelshögskolan vid GU.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS