Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Colette är en uttunnad och oförarglig film om Nobelpristagaren Colette, tycker Hynek Pallas. Bild: Robert Viglasky

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Relationsdrama istället för kvinnoporträtt

Nobelprisade författaren Colette spelas väl av Keira Knightley, men filmen handlar mer om hennes ungdomsrelation än frigjorda äldre dagar.

Film

Regi: Wash Westmoreland

Med: Keira Knightley, Dominic West, Denise Gough, Eleanor Tomlinson

Längd: 1 tim 51 min

Land: USA

År: 2018

Filmer baserade på konstnärsliv utgör en egen genre. Och en sällsam paradox. Hit hör de mest fascinerande av öden – en Capote, Mozart eller Marilyn – och de tamaste av spelfilmer. Liv i sus, dus och grus blir till förutsägbar dramakurva med passande metaforer och några rader före eftertexterna om slutet av huvudpersonens bana.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Wash Westmorelands film om Sidonie Gabrielle Colette blir de sista orden i efterskriften – ett citat tillskrivet den franska författarinnan – direkt ironiska. ”Ett så underbart liv, jag önskar att jag hade insett det tidigare”.

För det är svårare att förstå varför manusförfattarna inte inser detta 100 år senare. De har skrivit en linjär historia som börjar 1892, när Colette (Keira Knightley) lämnar byn som tonåring i armarna på den mondäne Willy (Dominic West). Willy anställer folk att skriva texter i sitt namn. Och ser att hustrun är en naturbegåvning när hon plitar ner sina barndomsminnen i Claudine-romanerna. De blir sekelskiftets blockbusters.

De kommande åren, då Colette upptäcker sexualitet lika snabbt som skrivandet och talangen för tiljorna, hade varit nog för ren fiktion. Men den första franska författarinnan att få en statsbegravning (1954) var en kraft vars motor på allvar röt igång efter den prolog som är Colette. Istället kretsar filmen kring hennes tidiga relation till Willy. Samma misstag gjorde redan Becoming Colette 1991.

Bortglömd nobelpristagare

Visst. Det ska sägas att West spelar den uppblåste maken så skickligt att han blir mångsidigt mänsklig. Och att Knightley är suverän i allt från lantflicka till urban flört och vuxen konstnär. Jag har inte alls tråkigt med dem. Men berättelsen får vingar när Colette frigör sig. När hon rubbar gränserna och inleder relationen med adelskvinnan Missy (Denise Gough). Jag väntar på alla de märkligheter hon som sann skribent sökte upp och hamnade i. Luftskepp, Tour de France, anarkister, bankrån. Liksom de många böckernas kvinnoporträtt där njutning, sex och kval finns i ung som hög ålder. Ingetdera kommer.

Man kan förvisso påstå att Colette (som nominerades till Nobelpriset) ständigt är bortglömd och behöver introduceras. Men kanske kan det bero på hur hennes liv berättas?

Att just Westmoreland (som inledde karriären under Bruce LaBruce och skildrade bögpornografi-branschen i The Fluffer 2001) tunnat ut detta öde till en välspelad men oförarglig film – det är lite provocerande.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.