Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Terry Gilliam har efter många år slutligen blivit klar med sin film ”The man who killed Don Quixote”. Bild: Arthur Mola

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Reformisternas väderkvarnskamp är rörande att se

GP:s kulturchef Björn Werner om hur Daniel Suhonens försök att ändra på socialdemokratin genom föreningen Reformisterna liknar både Terry Gilliam och Don Qujiote: "Någon måste trots allt fortsätta drömma".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Regissören Terry Gilliams ”The man who killed Don Quixote” hade Sverigepremiär på årets Filmfestival i förra helgen. Det tog sin lilla tid. Beroende på hur man räknar har filmatiseringen om mannen som slåss mot väderkvarnar varit under produktion sen antingen 1989 eller 1998 och lagts ned ett osannolikt antal gånger. Kort sagt varenda olycka har drabbat Gilliams projekt: naturkatastrofer, försäkringsproblem, dödsfall, pengabrist och strulande filmstjärnor. In i det sista var det på grund av ett utdraget rättighetsbråk osäkert om den färdiga filmen alls skulle kunna få gå upp på biografer. Men skam den som ger sig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Premiärdatumet sammanföll som av en symbolisk slump med ett annat: tankesmeden och socialdemokraten Daniel Suhonens senaste försök i raden att vänstervrida Socialdemokraterna: den nya föreningen ”Reformisterna”. Under helgen presenterade de sina politiska planer på DN Debatt. Sju punkter med förslag på hur Socialdemokraterna istället för partiets senaste, vagt socialliberala inkarnation, skulle kunna bli – ungefär – som Vänsterpartiet. Kortare arbetstid, fler bostäder och stärkt välfärdsstat.

Det är förstås frestande att ta till titelkaraktären i filmen som liknelse för detta tilltag. Att prata ymnigt om vikten av att Socialdemokraterna borde lyssna på medlemmarna och gräsrötterna för att i nästa andetag presentera en skrivbordsprodukt direkt från sin egen tankesmedja rätt in på andra uppslaget på innerstadselitens centralorgan… Det kräver inte bara en utan en rad vänliga Sancho Panzas för att ja-säga en sån idé hela vägen till ett genomförande. Och själva idén, att det på riktigt skulle gå att bända maktpartiet Socialdemokraternas pragmatiska och eviga balansgång mellan kapitalismens realitet och socialismens röda skimmer är allra minst, ja, väderkvarnesque.

Men kanske är det inte mot Don Quijote utan filmens upphovsmakare man borde vända blicken för helgens sammanträffande premiärer. Också Terry Gilliams filmprojekt hade, om han gett upp, lätt kunnat förvandlats från en jätte till en väderkvarn. Något från början hopplöst. Men genom en utomvärldslig envetenhet och målmedvetenhet har vad som för utomstående framstod som ett dödfött företag trots allt blivit verklighet. Filmen finns där, 29 år efter att idén ursprungligen föddes.

Sannolikt lyckas inte Suhonen dräpa vare sig jätte eller väderkvarn denna gång heller. Men vad gör det? Någon måste trots allt fortsätta drömma om en bättre värld för att den en gång ska bli möjlig – framförallt när drömmandet sker mot alla odds.

När alla (utom möjligen Gilliam) trodde filmen Don Quijote var uträknad släpptes dokumentären ”Lost in La Mancha” (2000). Vad som från början var tänkt som en vanlig behind the scenes-film blev så mycket mer. En rolig, hjärtskärande film om en dröm i totalt sönderfall. Det var nog inte vad Gilliam tänkt sig – men vad gjorde det publiken? Medan ”The man who killed Don Quixote” har mötts med en ljummen axelryckning av kritikerna prisades filmen om filmen med stående ovationer.