Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Recension: "William Granhage" – Galleri Thomassen

Debutanten William Granhages måleri tar avstamp i den psykiatriska kliniken, söker en utväg men hålls tillbaka av den curatoriella inramningen. GP:s konstkritiker Johannes Björk har sett utställningen.

Konstrecension

William Granhage: I Want to Break Free

Galleri Thomassen

T.o.m. 20/10.

Det kom ett mail. Konstnären William Granhage skulle introduceras på Galleri Thomassen med utställningen ”I Want to Break Free”. Jag får veta att Granhages målningar och teckningar tillkommit i ateljén på Sahlgrenska universitetssjukhusets psykiatriska klinik under det senaste året. Det är en plats som i utställningen har en dubbel funktion. Kliniken är utblickspunkt, men också något som betraktas utifrån – och som genom Granhages konstnärliga bearbetning även blickar tillbaka på oss.

Den dubbla blicken gäller utställningen i stort. Olika mer eller mindre lätt identifierbara vardagsföremål, miljöer och massmediala personer framträder här i naivistiskt förskjuten form.

LÄS MER: Recension: "Borderline offensive: Laughing in the face of fear" – Röda sten konsthall

Kompositionsmässiga egensinnigheter upprepas. Ständigt denna sol i vänster hörn, men inte cirkelformad, utan triangulär. En lätt högerlutning av kompositionsplanet, som vore världen på väg att långsamt falla. En emfatisk färgläggning av vitt på vitt som konkretiserar detaljen, där färgen som material pekar förbi det som efterbildas. Tydligast så i fönstren på ”Psykiatriska kliniken”. Mer poetiserat i ”Jossan”, där man i mörkret från bakgrundens omklädningsskåp noterar en märklig liten vit rektangel – likt en utkiksplats, och därmed också en potentiell flyktlinje.

Hur fungerar dessa egensinnigheter rent konstnärligt? Svaret måste bli dubbelt. De rubbar den invanda blicken på närmiljön, gör den påtaglig och därigenom möjlig att varsebli på ett annorlunda vis. Om blicken är kritisk eller bekräftande blir sekundärt. Men den taktila och kontrastiva färgläggningen vittnar också om en skapande impuls. Dubbelheten? I Granhages prosaiska bildvärld sammanfaller avbildning med ombildning. De tycks dela nollpunkt. Det är jag glad att ha fått ta del av.

LÄS MER: Recension: "Homeless souls" - Louisiana

Kombinationen av kommersiellt galleri och framhållandet av verkens tillkomstmiljö – vilken ytterligare understryks av psykoanalytikern Per Magnus Johanssons utställningstext – känns inte lika bra. Johansson vill på en och samma gång avhistorisera utsattheten och se verken som individuella uttryck för denna ”människans lott”. Det riskerar att göra utsattheten både evig och”exotisk”. Och säljbar. Som tur är vet konsten bättre. Som utställningstiteln antyder kan Granhages bilder bryta sig fria även från dessa ramar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.