Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I Mustafa Cans vinterprat får vi följa hans kamp mot felstavande Sverigevänner.  Bild: Mattias Ahlm
I Mustafa Cans vinterprat får vi följa hans kamp mot felstavande Sverigevänner. Bild: Mattias Ahlm

Recension: Vinter i P1- Mustafa Can

Författaren och journalisten Mustafa Cans vinterprat är en berättelse om att vara svensk och ändå inte ses som det, men också om kampen mot felstavande Sverigevänner.

Det flesta är överens om att det svenska språket är viktigt för integrationen. Mustafa Can är också oroad å det svenska språkets vägnar, men inte för nyanländas språkinlärning, utan för fosterlandsvännernas brist på detsamma.

Meddelanden med friska dödshot och grova rasistiska kränkningar innehåller både syftningsfel, versaler lite huller om buller och felstavningar. Värst av allt är särskrivningarna. De gör Mustafa Can rasande.

LÄS MER: Recension: Vinter i P1– Rickard Söderberg

Så han bestämmer sig för att svara, och skriver utförligt ned alla språkfel till avsändaren. Hoten och kränkningarna nämner han inte.

Mustafa Cans egen språkbegåvning ger honom mandat att sätta vilken svensklärare som helst på plats. Han tycks vara besatt av ord. Ju svårare, desto bättre. För en trött hjärna är det dock stundvis svårt att hänga med.

Vem?

Författaren och journalisten Mustafa Can är 52 år och bosatt i Stockholm. Han föddes i turkiska Kurdistan och växte upp i Skövde.

Mustafa Can blev dubbelt prisbelönad för sitt första sommarprogram där han talade om kärleken till sin mor. Ett tema som återkom i den kritikerhyllade boken ”Tätt intill dagarna”.

Mustafa Can har publicerat många uppmärksammade litterära reportage i stora nordiska tidningar och magasin, om allt ifrån politik och poesi till krigen i Irak och Syrien. Han har varit sommarvärd 2003, 2005, 2014 och vintervärd 2014.

Men vinterpratet handlar inte om det svenska språket, utan om att vara svensk och ändå inte ses som det. Om brevet där någon gjort sig mödan att rita en måltavla runt hans dotters huvud och skriva “mångkultur är död kultur”.

Om den gången han befinner sig på middag i Stockholm bland snittar och skumpa, precis efter terrorattacken i New York, och någon frågar honom vad han, i egenskap av muslim, tycker om dådet.

LÄS MER: Recension: Vinter i P1– Bi Puranen

Det är längesedan nu. Och visst känns det bekvämt att tänka så, att tiderna har förändrats. Toleransen har ökat. I dag hade minsann ingen ställt en liknande fråga till den enda i rummet vars släktträd inte består av åtta generationer kalmariter.

Tills ett nytt meddelande dimper ned i inkorgen, med den ena särskrivningen efter den andra.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.