Jag sluter ögonen och lyssnar på föreställningen som spelas i hörlurarna. Vi nio personer i publiken har letts runt i lägenheten och nu är vi i slutet. ”De tror att jag inte ser att de ser. Att jag inte förstår. Men det gör jag.”
När jag öppnar ögonen blir jag nästan rädd, det står plötsligt en person på balkongen precis framför mig. Vänd bort och rökandes, spattig och frusen i det nollgradiga, med stor luva på jackan. Röken står som moln runt henne framför stjärnhimlen, Bergsjöns kullar och backar med höghusen och ljusen. Fönstret liknar en skärm.
LÄS MER:Recension: "The art of Banksy" – Galleri Fredstan
LÄS MER:Recension: Ekta – Galleri Thomassen
Det är en drabbande visuell gestaltning av texten i hörlurarna. Och enda gången vi ser en karaktär, vars lägenhet jag nu inser att vi har smugit runt i. Det skapar en kuslig närvaro, som förstärks av att ljudet är inspelat med binaural inspelningsteknik, som härmar hur huvudet och öronen uppfattar ljud, vilket förstärker känslan av närhet och rörelse när man lyssnar.
Synen, seendet, är centralt i verket
Lägenheten i ett av miljonprogramhusen på Siriusgatan har man fått låna till föreställningen som har klass, droger och värdighet som tematik. Den är baserad på den experimentella bok med samma titel som Gustavsson skrivit, och som Holgersson varit redaktör för. Synen, seendet, är centralt i verket. Att bli betraktad, vara granskad. Att ingen ser på en direkt, förutom i ögonvrån. Men den ögonvrån stirrar verkligen. Paranoian och tjackkäkarna som maler. Dörren ut mot trapphuset som verkar ha ögon. Men också att se igenom, att stå utanför och skratta, att vara betraktare av hela spektaklet, världen som skådeplats för narrar. ”Från vårt perspektiv syns allt, vi kan sitta och stirra i timtals.”
Höghusbalkongen hänger liksom ensam i rymden
”Du har. Plats 93. I kön.” I telefonkön till Försäkringskassan slutar tiden att existera. Att få bli sjukskriven är också att bli betrodd i någon mån, som medborgare vars medborgerliga rättighet det är att få vara sjuk. Lätt är det inte i denna föreställning, där ”vi:et”, som nästan formulerats som en utopi i början, för att sedan bli ensamt, står utanför allt. Personen som dyker upp på balkongen skapar en ömhet i mig av igenkänning, men mest av allt en distans som är smärtsam att kännas vid. Höghusbalkongen hänger liksom ensam i rymden, och personen på den likaså.
Avslutningsvis så är det synd att denna viktiga och konstnärligt intressanta föreställning spelas så få gånger.
