Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Brittiske skådespelaren Henry Cavill i en scen ur
Brittiske skådespelaren Henry Cavill i en scen ur "The witcher". Bild: Katalin Vermes

Recension: "The witcher" – Netflix

Fantasy som utforskar moralisk ambivalens, kryddat med vackra landskap, blod och snusk. "The witcher" låter som Netflix utmanare till den populära HBO-serien "Game of thrones". Men det handlar snarare om en ny "Xena: warrior princess".

TV

”The witcher”

Netflix (första tre avsnitten)

Skapare: Lauren Schmidt Hissrich.

Med: Henry Cavill, Freya Allan, Anya Chalotra, Jodhi May, Björn Hlynur Haraldsson.

Premiär: 20 december på Netflix.

LÄS MER: Hollywood fortsätter att hoppas på spel

När Netflix gick ut med att ”The witcher” skulle bli en tv-serie gick det en susning genom internet. Men inte bara bland fansen av den polske författaren Andrzej Sapkowskis långa bokserie om den vithårige mutanten Geralt of Rivia (hunkigt gestaltad av Henry Cavill) och hans äventyr bland monster och människor i ett magiskt land. Lika mycket uppståndelse skapades bland de många fansen av de otroligt omfattande tv-spelen med samma namn. Spel som slukat upp mer tid också hos mig än jag egentligen är villig att erkänna.

Netflix frestar också med spektakulära landskap, fantasieggande städer och generösa portioner av omotiverat våld och snusk.

Det är därför lätt att tro att ”The witcher” är Netflix sluga försök att fylla tomrummet som många älskare av mörk, så kallad ”grimdark fantasy” känner efter "Game of thrones" lite snöpliga avslut i våras. På ytan ser det verkligen ut så – för båda författarna utforskar gärna moralisk ambivalens i en värld av gråskalor och är inte rädda för att blicka in i det mänskliga mörkret. Båda hade en stark fanbase redan innan serien spelades in.

Produktionen ligger också nära det populära HBO-äventyret. Netflix frestar också med spektakulära landskap, fantasieggande städer och generösa portioner av omotiverat våld och snusk. Den som saknat att titta på huvud och lemmar som flyger all världens väg i blodsprutande splatterspektakel, eller nakna kvinnobröst som rutinmässigt gumpar förbi på skärmen utan någon uppenbar anledning alls finner här en ny, trygg hamn.

LÄS MER: Svenskan bakom Netflix-serien "The witcher"

Men där slutar också likheterna. För ”The witcher” är inte ett tungt, storydrivet epos. Tvärtom är den en uppfriskande flirt med en enklare tv-tid, där allt inte var så storvulet. Istället för att berätta en enorm historia (jo, den finns förstås där i bakgrunden) är åtminstone seriens första tre avsnitt mer av stand alone-karaktär. Enkla äventyr som påbörjas och avslutas under samma timme. Ett monster dödas. Geralt rider vidare in i solnedgången. Slut.

Kan detta vara 2020-talets ”Buffy the vampire slayer” eller ”Xena: warrior princess”?

”The witcher” osar också av förtjusande campighet. Skådespelarna är modellsnygga, många bär helt uppenbart färgglada linser, dekoren är ibland så skamlöst inspelad i studio att man kan lukta frigoliten. Inslag av berättandet känns dessutom så aningslöst 90-tal att det bara går att le. Som när en puckelryggig häxa efter många om och men äntligen får genomgå en blodig skönhetsoperation, korsklippt med en lika blodig strid med ett rysligt monster som sedan förvandlas till människa.

Kan detta vara 2020-talets ”Buffy the vampire slayer” eller ”Xena: warrior princess”? Det återstår att se. Jag nöjer mig med att konstatera att tv inte alltid måste vara invecklat för att vara bra. Ibland är det precis tvärtom.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.