Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: The Eddy - Netflix

Trots succéfilmer i bagaget och utmärkt skådespeleri, är Netflix nya serie "The Eddy" lite av ett sömnpiller. Caroline Hainer märker hur hon tappar fokus och tvingas spola tillbaks.

Drama

The Eddy

Manus: Jack Thorne

Regi: Damien Chazelle med flera.

Med: André Holland, Joanna Kulig, Amandla Stenberg, Tahar Rahim mfl.

Premiär: Netflix 8 maj, åtta avsnitt

The Eddy är en jazzklubb någonstans i de lite ruffare kvarteren i Paris. Elliot (André Holland), en gång stor jazzpianist i New York, driver klubben med högt ställda krav på musikalisk kvalitet. Inte en halvnot ska vara i fel takt. Tyvärr speglar sig inte hans pretentioner i klubbens popularitet. Publiken sviker, ekonomin sviktar.

Elliot blir mer och mer butter och ibland går vreden ut över Maja (Joanna Kulig), klubbens sångerska som han också en gång haft en relation med. Elliots affärspartner Farid (Tahar Rahim) däremot, är av den mer levnadsglada, optimistiska sorten som tänker att allting ordnar sig. Men Elliots bekymmersrynka djupnar än mer när hans 16-åriga, truliga dotter Julie dyker upp med en klarinett och aggressiv attityd i bagaget, samtidigt som Farid gör affärer som hotar klubbens framtid. Snabbt sänker sig mörkret över både The Eddy och Elliots liv.

Hit på pappret

På pappret ser "The Eddy" ut som en hit. Damien Chazelle är inte bara en seriös jazzentusiast utan också upphovsman till succéfilmer som "Whiplash" (2014), "La La Land" (2016) och "First Man" (2018). Fantastiska verk om drömmar och ambitioner och priset man ibland får betala för att nå målet. Han låter ofta jazzen ta plats. I "Whiplash" står den för precision och beslutsamhet, i "La La Land" står den för passion och nostalgi. I "The Eddy", Chazelles första tv-produktion, är jazzens roll däremot mer oklar trots att här finns all anledning att verkligen låta jazzen tala. Inte bara är avsnitten timmeslånga, serien kretsar ju kring musiker och deras liv. Och absolut, jazz förekommer ofta, faktiskt mest hela tiden.

LÄS MER: Tv-recension: När Gervais blir för mänsklig

Elliot jammar fram låtar på ett piano, husbandet repar innan kvällsföreställningen. Man framför nummer på den halvfulla klubben där publiken nickar i takt med slutna ögon. Jazzdiggarna har autentiska överbett och hatt. Men musiken är här inte en inramning eller någonting som förstärker karaktärernas känslor, den är en premiss. I intervjuer med serieskaparna förstår man att musiken kom till först och handlingen sedan. En vansklig utgångspunkt, ungefär som "Mamma Mia" fast betydligt mindre trallvänlig. Man har därför försökt att stärka storyn genom ypperligt skådespeleri.

Utmärkt skådespeleri

Och skådespeleriet är verkligen utmärkt. André Holland (från Oscarsbelönade "Moonlight") utstrålar undertryckt sorg i hela kroppen som bara stundtals får förlösning i pianospelet. Realismen och äktheten i dialogen, som för övrigt pendlar mellan franska och engelska, förstärks av den snyggt skakiga handkameran och det korniga ljuset som känns igen från "Whiplash". Detta formgrepp förstärker sedan i sin tur det långsamma och molande berättandet, olikt det vi vant oss vid vad gäller tv-serier. Oavsett om det är mondäna repetitioner med bandet eller känslomässiga konfrontationer med ett liv Elliot trodde han lämnat bakom sig i New York fortsätter kameran att filma lång efter att scenen är slut.

LÄS MER: Netflix stänger av utskällda automatsmakprov

Det är beundransvärt. Men också tröttsamt. Jag kommer flera gånger på mig själv med att tappa fokus, ibland får jag spola tillbaka. Problemet är den tunna handlingen som sträcks ut alldeles för långt. Den fyller egentligen bara luckorna mellan alla jazznummer. Och är man som jag bara måttligt intresserad av frijazz, jammande och wailande så glider "The Eddy" lätt över till ett sömnpiller. Vilket är ett tungt underbetyg eftersom handlingen faktiskt inkluderar ett mord och en tonåring på glid. Som dessutom regisseras av en oscarsbelönad filmskapare. Det borde alltså kunna vara mer spännande och medryckande än ett saxofonsolo.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.