Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Recension: Ståuppklubben 5 år – onsdag

Efter att Simon Gärdenfors portas från Draken för sin grova musik, flyttade Ståuppklubben hela sitt femårsfirande till Tredje Långgatan. GP:s Jonathan Bengtsson såg komikern på onsdagens tillställning - som var mycket tillfredsställande.

Standup

Ståuppklubben 5 år – Simon Gärdenfors, Josefin Johansson m.fl.

Onsdag, Contrast Public House

Bäst: Simon Gärdenfors

Sämst: Kanske bebisen då.

Publik: inte helt fullt, men nästan.

Ståuppklubben har ändå en viss känsla för pompa, en viss känsla för ståt. Detta hade jag ingen aning om. Den lilla humorklubbens tillställningar är vanligtvis ganska bökiga, ibland rätt och slätt sjösjuka. Men ikväll lyckas arrangörerna få allting att kännas stort och dyrt.

Bland annat gör Carl Stanley gör ett överraskningsframträdande - han flyter upp ur ingenstans som en magisk vätt och kör tio utmärka minuter. Vi får även en standupdebut av Anton Malmquist. Smålänningen hinner med en fin analys av filmen Avatar, ser nästan hela tiden ut som om nervositeten håller på att spräcka hans benstomme, men klarar sig gott.

LÄS MER: Ståuppklubben släpper schema till sitt femårsfirande

Samtidigt sker också egendomliga saker under kvällen, små övernaturliga störningar. Under Simon Gärdenfors uppträdande börjar plötsligt en bebis att bräka som en liten getabock. Vid ett annat tillfälle ställer sig en kvinna upp vid baren och börjar vagga någonting fram och tillbaka i famnen - det är en svart, mycket näpen hund.

Men ljuset känns varmare, publiken lenare, och flera av kvällens framträdande är ovanligt fina. Framför allt har nämnda Gärdenfors en furstlig passage på ungefär 20 minuter. Skåningen bygger fram sina skämt under lång tid, med tålamodet hos en gammal hök - utan att det någon gång känns trögt eller torrt. Standup kan vara helt anstötligt att bevittna, om komikern i fråga inte klarar av att tränga undan alla fasor som kommer med att ställa sig på scen. Standup kan också vara alldeles viktlöst, nästan befriande.

LÄS MER: De gjorde årets bästa standup i Göteborg

Simon Gärdenfors når ibland fram till precis en sådan känsla ikväll. Det är svårt att se hur någonting skulle kunna gå fel, och då går nästan allt rätt. Han skämtar om så förbrukade ämnen som pedofili, bakfylla och Greta Thunberg - det låter ändå nytt. Gärdenfors ser samtidigt ut att må bättre än på länge. Han har ovanligt flörtig skjorta och ler uppriktigt, skulle utan problem kunna axla birollen i någon ruskig komedi om svensk midsommar. Dock låter han till sist fåfängan tar över, och blir kvar vid mikrofonen lite för länge.

Också Josefin Johansson, som bara ställer upp en bred redovisning över de män hon legat med under sommaren, känns stadig. Överlag förknippar man naturligtvis aldrig Johansson med sånt som stadighet, hennes guldsprejade magväska säger egentligen allt, men ikväll kommer småländskan överens med världen. Passagen om den italienske poeten Gianluca skulle, utan större överdrift, kunna beskrivas som hög konst.

LÄS MER: "Simon Gärdenfors kommer definitivt att uppträda"

Inledande John Gillberg är rent av för behaglig. Han har kvällens bästa grundmaterial, men förfaller besvärande ofta till slapphet. Kanske har göteborgaren tröskat runt med samma skämt lite för länge i skallen - hans egen rutin tycks nämligen tråka ut honom. Gillberg mumlar bort punchlines och övergångar, nonchalerar berättarteknikens centrala delar. Trots detta lyckas han vara märkvärdigt bra, märkvärdigt ofta.

Annars kommer kvällen med få invändningar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.