Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Alessandra Tarantino

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" – Kyle Harper

Många har försökt svara på vad Roms fall berodde på. I Kyle Harpers "Roms öde" läggs inte förklaringen på en utan många orsaker. Kenneth Hermele har läst en bok om civilisatoriskt övermod som har tydliga paralleller till vår tid.

Sakprosa

Kyle Harper

”Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång”

Översättning Henrik Gundenäs

Daidalos

Varför gick Rom under? Världens största imperium sträckte sig över tre kontinenter från England till Mellanflodslandet, från centrala Europa till Nordafrika, Medelhavet var rikets innanhav. Försörjningslederna gick från den Bördiga Halvmånen och Nildalen via Alexandria till det alltid hungriga Rom, och i motsatt riktning tågade de romerska härarna och höll gränserna mot barbarerna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Var Roms slut inskrivet i själva expansionen, i maktfullkomligheten och maktkampen, så att det bara behövdes en knuff från en invaderande beriden armé i på 400-talet för att knäcka hela bygget? Eller var det i själva verket en komplicerad kombination av krafter som drev Rom mot slutet: vulkanutbrott bidrog till att kyla klimatet, regnen upphörde (om de inte tvärtom blev till stormar) samtidigt som farsoter och fientliga härar invaderade riket?

Kyle Harper, som är litteraturvetare med intresse för antiken, svarar i ”Roms öde” med en berättelse som på samma gång är närsynt och övergripande. Nyckelbegreppet för att förstå Roms öde är resiliens, motståndskraft: när motståndskraften är god klarar Rom motgångar och invasioner, när den är försvagad faller riket.

Vi lever, som romarna, i en global värld där naturen börjat ”utkräva sin hämnd” samtidigt som vi travar vidare i en illusion av att det är vi som har kontrollen.

Vilket leder till en ny fråga: vad bestämmer en civilisations motståndskraft? Det är här ett kallare klimat i början av vår tideräkning, inklusive en liten istid, pandemier och spridningsvägar tillsammans öppnar Rom för fiender. Till slut ligger det en gång så mäktiga riket i ruiner, befolkningen är halverad, ekonomin krossad. När fallet är fullbordat ryms huvudstaden Roms befolkning, som en gång uppgick till en miljon människor, i Colosseum, av världens största stad fanns bara en spillra kvar. Katastrofen öppnade, säger Harper i en av de mer spännande kopplingarna, vägen för frälsarläror, först kristendomen i Rom, sedan islam i Konstantinopel.

Roms öde har fascinerat och utmanat i århundraden. I Edward Gibbons berömda ”Romerska rikets nedgång och fall” från slutet av 1700-talet är undergången inskriven redan i framgången: ingenting tillåts växa upp i himlen, därför är fallet givet: ”Sic transit gloria mundi”, så förgår världens härlighet.

Men det finns mer att lära av den spännande historien om Roms fall. För det första att det är i blandningen av många faktorer vi kan finna orsaken till så avgörande skiften, en förklaringsmodell som enbart rymmer en faktor kan vara förförisk men är varken upplysande eller lärorik. För det andra att sådana här förlopp tar tid, det som i historiens backspegel ser ut som ett plötsligt fall från världsrike till ruin tog hundratals år, och hade dessutom perioder av tillfällig återhämtning. Därför kan det vara svårt att upptäcka de förskjutningar som dömer en civilisation till undergång förrän det är för sent.

Det är här Roms öde följer oss idag, menar Harper. Vi lever, som romarna, i en global värld där naturen börjat ”utkräva sin hämnd” samtidigt som vi travar vidare i en illusion av att det är vi som har kontrollen. Låter det bekant?, frågar Harper spefullt.

Det är kanske en väl pessimistisk slutsats av Roms fall. Geografen Jared Diamond menade för snart tjugo år sedan i sin uppmärksammade ”Undergång” att ”framtiden ligger i våra händer”. En civilisation kan välja att tackla de utmaningar som den ställs inför – eller låta bli och gå under. Diamond öppnar ett fönster mot framtiden – även om ingen som tar till sig historien om Roms öde kan tro att det kommer att stå öppet länge.

Kenneth Hermele, ekonom och humanekolog.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.