Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Demonstranter visar sitt stöd för offren under skjutningen i synagogan i Poway i USA den 28 april i år. Bild: Denis Poroy

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Paul Hanebrink – "A specter haunting Europe"

Kenneth Hermele läser historikern Paul Hanebrinks nya bok om 1900-talets rädsla för judisk bolsjevism.

Sakprosa

A specter haunting Europe – The myth of Judeo-Bolshevism.

Paul Hanebrink

Belknap/Harvard University Press

Hat mot judar kläs i olika dräkt beroende på vilka syften hatet tjänar. Det är tesen i historikern Paul Hanebrinks avslöjande genomgång av antisemitiska föreställningar i Europa från 1900-talets början fram till idag med tonvikt på Polen, Ungern och Rumänien samt med utvikningar till Frankrike, Tyskland och Italien för att visa att Västeuropa inte står utanför den samling av myter, lögner och halvsanningar som föder föreställningen om judar som ett hot mot… ja vadå?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I botten ligger en snäv nationalism där judar utpekas som de som inte är ”som vi”, de som står utanför den antagna nationella gemenskapen. Judar är annorlunda, kapitalister, kommunister, religiösa fanatiker, urbana, moderna, utan lojaliteter, kosmopoliter. Det som förenar judehatarna, det som får judar att spöka i Europa, som Hanebrink skriver, är i grunden att deras rotlöshet i en värld där nationell tillhörighet blivit allt viktigare.

Hanebrink börjar med judarnas påstådda roll i ryska revolutionen och de kortvariga kommunistiska republikerna i Europa efter första världskriget och fortsätter sedan genom nazismen och de kommunistiska regimerna i Östeuropa fram till dagens pånyttfödda nationalism i de post-kommunistiska länderna. Hanebrink är inte systematisk när han går igenom revolutionära rörelser och regimer, men en ganska betydande överrepresentativitet av judar i ledande roller fanns det utan tvekan, ungefär som i Göteborgs stadsfullmäktige i slutet av 1800-talet då 20 procent av ledamöterna var judar samtidigt som den judiska andelen av Göteborgs befolkning inte översteg en eller två procent.

En berättelse som visar hur en fiendebild kan skapas, och omskapas, så att den passar tidens behov.

Överrepresentation, ja, men judar i allmänhet var inte kommunister (ej heller satt de vanligen i valda församlingar – även om en anförvant till mig råkar ha varit med i styret för byn Mielecs i Galizien före kriget). Exemplet Polen är talande: 20-40 procent – som synes är osäkerheten i siffrorna betydande – av medlemmarna i kommunistiska partiet var judar, men bara sju procent av landets judar stödde kommunisterna. Samma sak i Ryssland: nästan en av tre kommunistiska ledare var jude, men så länge judar själva fick välja parti valde de i mycket högre utsträckning de mindre extrema, mer reformistiska mensjevikerna framför Lenins bolsjeviker.

Som Hanebrink slår fast: judar intog alla möjliga politiska hållningar under mellankrigstiden, några var kommunister men många fler var sionister, socialdemokrater, fackförbundsaktivister eller ingenting alls. Många ville framför allt gå upp i en större gemenskap i de länder där de levde, befria sig från religiösa och traditionella band. Men sådana fakta spelar förstås ingen roll för den som vill se judar som nationens eviga fiender.

Till slut leder oss Paul Hanebrink fram till hotbilden för dagens nationalistiska rörelser, där han verkar mena att den ”judiske kommunisten” ersatts av den ”radikale islamisten”, lika främmande och hotfull som judar en gång påstods vara. Fast även om radikala islamister (och fördomar mot muslimer i allmänhet) vuxit under senaste år i många länder, fortsätter judar att figurera som föreställda fiender. Som den vita mobben skanderade i Charlottesville för något år sedan: Jews will not replace us, judar ska inte ta vår plats.

Idag beskylls judar för att vara globalister (som om kosmopolit vore förbrukat), och de nationalistiska rörelserna ser precis samma spöke som så länge vandrat på Europas gator. Fast nu har spöket sällskap av latinos, araber, asiater, alla som kan göras ut som främmande. Mot den utvecklingen är det här en berättelse som visar hur en fiendebild kan skapas, och omskapas, så att den passar tidens behov. Igår och idag är det judar. I morgon kan det vara vem-som-helst.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.