Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Recension: ”Nattvarden” på Teater Tofta

Teater Toftas uppsättning av Noréns "Nattvarden" är ett kvartettspel om längtan efter kärlek, med sexualiteten som lockvara och hot. Konflikterna har hetta, men däremellan saknar Lis Hellström Sveningson djupen.

Pjäs

Nattvarden

Teater Tofta

Av: Lars Norén

Bearbetning och regi: Göran Parkrud

På scen: Daniel Adolfsson, Susanna Helldén, Lisa Parkrud och Carl-Markus Wickström

"Jag vill att någon ska älska mig", säger rollfiguren Charlotte mot slutet av Lars Noréns "Nattvarden", sommarens uppsättning på Teater Tofta. Repliken ger koden, som så ofta hos Norén är pjäsen ett kvartettspel om längtan efter kärlek och närhet – och svårigheterna att nå fram. Två bröder har just begravt sin mor. Nu tillbringar de tillsammans med sina fruar kvällen och natten hos den äldre brodern, John. Ett påtvingat arrangemang av hans hustru Charlotte eftersom den yngre brodern, Adam och hans hustru Monica, bor långt bort. Ständigt närvarande är urnan med den döda moderns aska.

John lider av försmådd moderskärlek och brödernas relation har inte odlats. Konversationen flyter inledningsvis trögt. Men det bubblar under ytan och snart har vi en kväll fylld av konfrontationer och avslöjade hemligheter.

"Nattvarden" hade urpremiär på Dramaten 1985, ett av de tidigare och mångordiga dramerna av Lars Norén. Göran Parkrud har bearbetat texten och kortat de ursprungliga fem speltimmarna till knappt tre. Han har också flyttat dramat geografiskt och inrymmer anspelningar i grannskapet.

På trettonde året med sommarteater är gruppen väl förtrogen med möjligheterna i det gamla Magasinet. Spelet är av nödvändighet koncentrerat till centrum, med publiken runt om. Teater Tofta har specialiserat sig på laddade relationsdramer i kammarformat och regissören Göran Parkrud med ensemble är noga med placeringar och riktningar så ingen åskådare lämnas utanför.

Råger Johanssons scenografi skissar ett sofistikerat hem med skinnsoffa och designstolar. Soffbordet är lika trendigt som vinylspelaren och ryamattan har svulstig lugg. På väggen två stora porträtt av de frånvarande barnen, läs de dåliga samvetena. Som sådana är barnen lika närvarande som den döda modern i urnan.

Susanna Helldén är utagerande med kontrollerad desperation

Redan innan gästerna anländer varvar Charlotte och John upp sin ständigt pågående konflikt.

Hon vill ha närhet, han viker undan. Susanna Helldén är utagerande med kontrollerad desperation. I Daniel Adolfssons trötta avvisningar lurar något uppdämt. Paret lever i en känslogunga.

Lillebror Adam försöker hävda sig, särskilt genom att förtrycka sin hustru – som Karin Lycke spelar med fina nyanser. Bakom de elakheter Carl-Markus Wickström levererar döljer sig en oro för arbetslöshet. Och för att hustrun ska lämna honom, visar det sig.

Sakramentet nattvarden handlar om att bryta sönder och utgjuta. Det är precis vad som händer i relationerna. Därtill är det lekamliga magert, bara några dävna oliver, men alkoholen flödar desto mer, natten igenom.

I bråken ökar tempot och energin på scen, men däremellan finns sega partier där skådespelarna inte når de öppnade djupen i Noréns text

Spelet böljar, tätnar i urladdningar med olika konstellationer, men mest makar emellan och de övriga som vittnen. Det saknas inte handgripligheter. Parterna talar förbi varandra. Kärleken är villkorad och behovet att få knulla är både hot och lockvara.

Stundvis lyfter Parkruds regi fram humorn, scenen när de fyra trängs i soffan hör dit.

I bråken ökar tempot och energin på scen, men däremellan finns sega partier där skådespelarna inte når de öppnade djupen i Noréns text. Må vara att den är ett ältande, kvartetten rör sig i känslomässiga ekorrhjul. De springer varv efter varv, men hos Teater Tofta blir upprepningen för monoton. Mer uppvisning än uppenbarande. En verklig förlossning uteblir, men konflikterna klingar av.

Den tacksammaste rollen är Monica. Hon är spelbrickan som skapar oväntade drag och på allvar skakar om i relationerna. Samtidigt ser vi en person, som genom att någon talar till henne på ett annat sätt får henne att känna att hon finns. Den upplevelsen gestaltar Karin Lycke starkt och bra.

LÄS OCKSÅ: Lennart Hjulström formade Göteborgsteatern

LÄS OCKSÅ: Claes Malmberg med gudabenådad tajming i 24 roller

LÄS OCKSÅ: Recension: ”En saga om en saga” på Västanå teater

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.