Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Michael Probst

Recension: "Mata duvorna" - Bella Batistini

I Bella Batistinis diktsamling "Mata duvorna" är det ett gripet, anhållet, häktat och senare dömt subjekt som talar. Genom att ständigt upprepa det anonymiserade "en" som inleder satserna, ställer Batistini sig bortom både socialrealism och plakatpoesi, tycker Johannes Björk.

Litteraturrecension

Bella Batistini

Mata duvorna

It-lit

Konflikten mellan poesin och det polisiära är av gammalt datum. Redan Platon förvisade poeterna till förmån för polis, den grekiska stadsstatens harmoni, medan Aristoteles i sin poetik valde att inordna dem i genrehierarkins slutna celler. Och "Det ondas blommor" som Baudelaire lät plantera i den gryende modernitetens brutna mull fälldes för sedlighetsbrott.

Brytningarna genomlöper också dagens poesilandskap. Och då tänker jag inte bara på det omskrivna ingripande som polisen i vintras gjorde i anslutning till finalen för Sveriges i särklass mest välbesökta poesiarrangemang, "Ortens bästa poet" – något som hade varit otänkbart vid vilket annat som helst litteraturevenemang, som Jack Hildén riktigt påpekade i Aftonbladet (18/12, 2018).

LÄS MER: Recension: "Planksidan" – Konsten på Västlänkens byggplank

Nej, också innanför diktböckernas pärmar radar poliserna i dag upp sig. Den amerikanska poeten Wendy Trevino skriver i sin fantastiska diktsamling "Cruel Fiction" en lång katalogdikt med rapporter om lagvidriga polisiära handlingar i häktet, och i "Röd epik" liknar Joshua Clover polisen vid "de goda / läsarna som rustat för upplopp". I ljuset av den svenska gränspolisens inre utlänningskontroller har också Felicia Mulinari nyligen beskrivit "polisens ljus som separerar / oss från varandra", medan Nabila Abdul Fattah skildrar hur lagen flackar med blicken inför hatbrott.

Till denna samling sällar sig nu Bella Batistinis diktsamling "Mata duvorna" med ett eget, mer avskalat uttryck: "en sitter på madrassen / en sitter på toaletten / en plit framför sig en bakom / en knackar på dörren för att någon annan ska spola".

I dessa inledande diktrader befinner sig diktjaget inte längre i gatukonfrontation med polisen, utan på andra sidan: det är ett gripet, anhållet, häktat och senare dömt subjekt som talar. Vilket naturligtvis inte är detsamma som att säga att polisvåldet har upphört: "en blir daktad / en vill inte ge sina fingeravtryck / plitarna och snutarna böjer ens leder / och de är sju stycken" (för vidare rapporter om efterrättsligt våld från statsmakten rekommenderas häften som "Inlåsningens premisser" från ABC Raven).

Denna anaforens struktur, det ständigt upprepade och anonymiserade "en" som inleder satserna, har "Mata duvorna" gemensamt med den franska poeten Leslie Kaplans klassiska dikt om industriarbetet, "Överflödet fabriken". Ett lyckosamt grepp. Det tillåter nämligen Batistini att ställa sig bortom såväl socialrealismen som den indignerade plakatpoesin, utan att för den sakens skull misslyckas att peka ut den avhumanisering som inlåsningen medför. Liksom mot ett delat, gemensamt tillstånd ur vilket solidariteten kan växa.

Men omtagningarna genererar också ett slags ständigt utvidgad infrastrukturell idé, en fängelsets fenomenologi, som expanderar rummet: från cellen via persiennerna – "det är dubbla persienner men en ser ut / genom springorna" – och vidare ut mot rastgården och klottrets löften: "gola aldrig neka alltid håll ut snart är det över".

Men det finns ingen väg ut, inga sanna lösningar i ett system så falskt att det kräver fängelser. Därför delar Batistini upp sin diktsamling, bryter den itu, där den andra delen utgör ett slags gemenskapens nollpunkt, en självständig zon att försvara:

jag påminner mig om varför jag inte betalar

ännu sol

ännu solen

det är samma sol

det är samma hav

och nedlagda fabriker

saltvatten

parkeringsplatser och majsfält

dem glömmer jag aldrig

"Mata duvorna" kan framstå som korthuggen och våldsam. Men på ett storartat vis bärs den upp av ett språk som är lika vemodig som utopisk i det att allt kunde vara annorlunda.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.