Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Fabinho och Andreas Pereira slåss om bollen under en Premier league-match mellan Manchester United och Liverpool tidigare i år. Bild: Jon Super

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Martin Röshammar – "Liverpool vs Manchester"

Johan Croneman läser Martin Röshammars utforskande bok om de båda fotbollsstäderna: "Han har en ung mans nyfikenhet och skriver med en mogen mans penna."

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Liverpool vs Manchester

Martin Röshammar

Polaris

Jag har svårt för den anglofila drömmen. Den har aldrig omfamnat mig och jag har själv aldrig kramat den med någon större entusiasm – trots många och långa resor till både England och Skottland. En två veckor lång fotbollsresa, nyss fyllda 19, kring påsken 1974, tog mig till både London, Leeds, Liverpool, York (!), Inverness och Glasgow, och blev startskottet för en lång relation. I mitt fall främst till fotbollen.

Liverpool och Leeds 1974 var som krigszoner, skyhög ungdomsarbetslöshet, nedslitna bostadsområden, tomma och övergivna fabrikslokaler, helt bombade miljöer, en råhet som inte sällan exploderade på och utanför fotbollsarenorna, dessa rivningstomter till arenor som hyste 40-50-60 000 ihopträngda, stående, småpackade, förbannade, aggressiva Heath-, Thatcher-och Toryhatare.

Martin Röshammar har rest dit, till Liverpool och Manchester. Han utforskar entusiastiskt likheter och skillnader mellan städerna, han undersöker de olika populärkulturella preferenserna i de märkligt väsensskilda miljöerna, framför allt när det kommer till musiken och fotbollen. Han är på reportageresa, han färdas i nutid och samtid – ibland tar han plats i tidsmaskinen och besöker främst 60-, 70-, och 80-talen.

Röshammar (48 i år) har en ung mans nyfikenhet och skriver med en mogen mans penna. Han kilar in i mellanrummen i den lilla världen, och kommer ut därifrån med den lite större bilden. Ett lite svårdefinierat men glädjerikt sätt att angripa verkligheten på som man lätt avundas, både som läsare och kollega.

Författaren intervjuar musiker, DJ:s, fotbollssupportrar, författare, journalister, kvinnorättskämpar, intendenter, studenter, kontrahenter - han pendlar mellan städerna, ibland också i humöret. Han är som bäst i just reportageformen, klar, koncis och noggrann, när han behöver bli mer personlig, nästintill privat, (och det gör han/man ibland), så tappar han stilen och greppet och blir pratig och överdrivet nostalgisk.

Det är lätt att läsa, språkligt spänstigt – och inte så lite småtråkigt. Missförstå mig rätt: Jag kan bara inte dela svärmerierna. Varför gräver han just där? Varför åker han inte mellan Norrköping och Linköping istället? Stockholm vs Göteborg, eller Malmö?

Det är givetvis kontraproduktiva frågor, utan svar, men jag måste nog ändå diskutera ärendet och problemet. I slutänden kan jag inte se det specifika och allmänna i just den här konflikten, den mellan Liverpool och Manchester. Hur uppenbar den än är för folk på barrikaderna.

För det som han förlorar sig mest i är önskan att få den egna bilden bekräftad – jag hade nog önskat att han letat och grävt på ställen, och i människor, han sällan besökt eller aldrig tidigare träffat. Människor som inte bara bekräftar honom, utan istället lägger hans förväntningar under beskjutning.

Bekräftelse finns det gott om i Martin Röshammars välskrivna reportagebok, många av er kommer att få vatten på er kvarn. ”Ja, exakt så är det”. Jag hade nog hellre sett att han gått lite mer på tvärs. Och lite mer vilse.

Martin Röshammar är återkommande skribent i Göteborgs-Posten. Därför recenserar Johan Croneman som är krönikör i Dagens Nyheter.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.