Norge hade Grieg, Danmark Carl Nielsen och Finland Sibelius. Tonsättare som byggde en musikalisk bro från klassicismen till 1900-talets nya klanger. Den svenska musikhistorien har ingen sådan självskriven portalfigur. Wilhelm Stenhammar (1871-1927) är dock en av pretendenterna. Om denne har Magnus Haglund skrivit en biografi. Men inte en som kronologiskt följer ett liv från vagga till grav. Tvärtom är det snarare nio kapitel som belyser olika aspekter på Stenhammar, hans musik och tiden den speglade.
Det förra sekelskiftet, som var Stenhammars tid, är en intressant period. Då formades ett nytt Sverige av modernitet och krav på demokrati och rättvisa. En omvälvande tid som på ett oroande vis påminner om vår egen. Sekelskiftets framtidsoptimism krossades den gången av en galopperande nationalism och dränktes i första världskrigets blodbad.
Sprungen ur en välbärgad arkitektfamilj rörde sig Stenhammar naturligt i den bildade borgerlighetens kretsar. Han tonsatte dikter och sånger av svenska poeter som Heidenstam, Fröding och Bo Bergman. Hans konstutbildade hustru Helga öppnade för umgänge med flera av tidens främsta konstnärer. Stenhammar själv var fredsvän, stödde nationsupplösningen, tog tydligt ställning mot tidens krigshetsare och stödde kraven på allmän rösträtt.
Stenhammar såg på musiken som ett samtal. Såväl med musikhistoriens giganter som Wagner, Beethoven och Brahms som med de samtida (främst kanske Sibelius). Men samtalet inkluderade förstås alla de som bevistade hans otaliga konserter eller i privata sammanhang lyssnade till honom. Och i förlängningen därmed också med oss idag.
För lekmannen är boken en intressant tidsskildring av världen av igår. För den specialintresserade en guldgruva av verksanalyser, katalogisering och rekommendationer.
Som kompositör var Stenhammar en omprövande sökare. Haglund skapar en stor sympati för denne motsats till ett självutnämnt upphöjt manligt geni. Stenhammars självkritiska ådra resulterade i en relativt blygsam verkförteckning; 45 verk. De flesta tonsatta dikter. Men här finns två symfonier, en opera och ett antal stråkkvartetter. Stenhammar var i första hand musiker och dirigent. Om kompositionerna är få var antalet konserter och framträdanden desto fler.
Haglund närmar sig musiken entusiastiskt. Metaforer och överraskande adjektiv skulle kunna göra vilken vinspaltsredaktör som helst avundsjuk. Så här kan det låta: ”stråkarna stiger uppåt i vindlande rörelser… ett flimmer av händelser som skugglöst glider in i varandra...”. En tydlig ambition att i ord fånga musikens själ där Haglund låter sig inspireras av Stenhammar själv, som i brev kunde beskriva en klarinettstämma ”som stark blomdoft i ren solluft”. Musiken har i dessa innerliga analyser både sin egen färgskala och sitt böljande landskap.
Det är något mollstämt över Wilhelm Stenhammar. Direkt rörande är att läsa om hur han, efter att ha upplevt Sibelius 2:a symfoni 1904, omedelbart drog tillbaka sin egen första som hade uruppförts något år tidigare. En symfoni som aldrig fick framföras så länge han levde! Så bristfällig ansåg han den vara.
Stenhammar är en viktig figur i Göteborgs kulturhistoria. Många av hans verk tillkom och präglades av familjens årliga sommarvistelser i Särö, men framförallt för att han mellan 1907 och 1922 ledde den orkesterverksamhet som kom att bli Göteborgssymfonikerna.
För lekmannen är boken en intressant tidsskildring av världen av igår. För den specialintresserade en guldgruva av verksanalyser, katalogisering och rekommendationer.
Magnus Haglunds fint illustrerade biografi över Wilhelm Stenhammar är i sig inte olikt ett musikstycke; de olika kapitlen glider in i och berikar varandra som vore de delar av ett musikstycke framfört i Konserthusets Stenhammarsal.
Eftersom Magnus Haglund är medarbetare på GP Kultur är kulturskribenten Gunnar Bergdahl gästkritiker.
