Den italienska fascistledaren Benito Mussolini lyfter sin hand i den fascistiska hälsningen medan medlemmar ur nazistiska Hitlerjugend parraderar förbi under ett besök i Rom i oktober 1936.
Den italienska fascistledaren Benito Mussolini lyfter sin hand i den fascistiska hälsningen medan medlemmar ur nazistiska Hitlerjugend parraderar förbi under ett besök i Rom i oktober 1936.

Recension: Madeleine Albright – "Fascism: en varning" och Jason Stanley – "Fascismens metoder".

I två aktuella verk varnar USA:s f.d utrikesminister Madeleine Albright och Yaleprofessorn Jason Stanley för fascismens återkomst. Björn Werner saknar hos båda en ordentligt förklaring om varför – och hur man går vidare.

ANNONS
|

Är Sverigedemokraterna fascister? För fem år sedan en brinnande het fråga. Jimmie Åkessons främlingsfientliga parti hade på den tiden inte samma tydliga fäste i riksdagen. Deras kärnfrågor – begränsad invandring och skärpta straff – inte den partiöverskridande dogm den är idag. Tvärtom. Så ja, ett parti med nazistiska rötter, antidemokratiska och politiska åsikter som de flesta då tyckte hörde hemma på historiens skräphög – visst förtjänade det att kallas fascistiskt? Det uppvisade i vart fall tydliga varningstecken på att bli det om partiet fick mer makt och inflytande.

Så tänkte många då, även jag, och reagerade därefter. Det skramlades med nyckelknippor när Åkesson talade på valmöten, spaltmeter om partiets fascistiska tendenser skrevs, när de växte i riksdagen svarade många genom att gå med i stora demonstrationståg mot rasism. Det kändes rätt.

ANNONS

Men efter att ha läst två amerikanska böcker nyligen översatta till svenska kring hur fascismen egentligen bör definieras är jag inte så säker på att det var det. inte om man med det menar som strategi för att bemöta hoten mot demokratiska värderingar.

Inte för att författarna hade misstyckt. Både den amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights internationellt uppmärksammade ”Fascism - en varning” och Yaleprofessorn Jason Stanleys ”Fascismens metoder - att skilja ’dom’ från ’oss’” pekar i sina två böcker med ett varnande finger mot alla tänkbara former av fascism i deras eget land. Med rikligt av exempel ur världshistorien och den politiska samtiden har båda ett tydligt syfte: att påvisa att Donald Trump utgör en fascistisk fara.

Det borde vara en lätt utmaning, med tanke på den amerikanska presidentens oräkneligt många demokratiska övertramp. Ändå misslyckas båda med att övertygande ens etablera en meningsfull definition av vad fascism alls är.

Båda har sina perspektiv på vad det ultimata förtrycket innebär och båda känner sig manade att kalla just det för fascism.

Det är faktiskt förvånande hur flyktigt begreppet blir under de båda författarnas överinseende. Stanley först. För honom är fascism ”ultranationalism av något slag (etnisk, religiös, kulturell) där nationen representeras av en auktoritär ledare som talar för dess räkning”. En fungerande definition som hade kunnat ge något om Stanley höll sig till den. Men ganska snabbt in i boken står det klart att det Stanley egentligen främst förhåller sig till Hitlers tredje rike. Utrustad med mörka historier från dåtiden hittar han rikligt med exempel på fascism i dagens USA. Ibland är de välfunna – men allt för ofta närmast en parodi på Godwins lag. Allt leder till Hitler. Nazisternas tredje rike präglades av en uttalad antifeminism, där idealet var att kvinnor skulle ta hand om hemmet, alltså är konservativa värderingar i samma riktning oroväckande tecken. Nazisterna värderade lantliga idyller och bondesamhället framför stadens kosmopolitiska dekadens – alltså är Donald Trumps röstfiske på landsbygden en varningsklocka. Fasciststämpeln hamnar inte bara på Donald Trump utan det mesta med en konservativ lutning. Den etablerade TV-kanalen Fox News blir i boken till högerextrem.

ANNONS

Albright är vagare. Hennes definition av en fascist är ”en person som påstår sig tala för ett helt land eller en hel grupp och som är beredd att ta till våld och alla andra åtgärder som krävs för att uppnå sina mål”. Med en så otroligt inkluderande definition är det inte konstigt att boken till mest är ett färgstarkt persongalleri av 1900-talets allra elakaste diktatorer, från Mussolini och Hitler på sin del av 1900-talet till Hugo Chavez, Vladimir Putin, Viktor Orbán och Recep Tayyip Erdoğan i nutid. Höger och vänster spelar ingen roll när Albright höftar fram fascistomdömen till den ena och den andra. Men, som hon konstaterar efter att Trumps delvis alldeles uppenbart antidemokratiska politik avhandlats, egentligen är det ingen i vår nutid som är renodlade fascister – det handlar mer om oroande tendenser.

Att de båda idéerna om fascism skiljer sig åt har, tror jag, en ganska enkel förklaring, Jason Stanleys släktingar överlevde Förintelsen. Madeleine Albright flydde å sin sida från ett Tjeckoslovakien under kommunistiskt förtryck. Båda har sina perspektiv på vad det ultimata förtrycket innebär och båda känner sig manade att kalla just det för fascism och, i allra största välmening, varna för tendenser för det i sin samtid.

ANNONS

Vad är det partier med fascistiska tendenser erbjuder som inte nuvarande samhälle gör?

Det är också det som blir problemet. Om fascism ska vara allt vi anser vara problematiskt omfamnar begreppet snart allt som i en bredare bemärkelse anses vara dumt, odemokratiskt eller omoraliskt. Ett brunt skynke att blänga argt på istället för att själva rannsaka varför icke-demokratiska och auktoritära tendenser lyckas få fäste i våra samhällen. Tiotusentals människor demonstrerade på gator och torg mot att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men vad var det egentligen för samhälle de demonstrerade för? Och ännu viktigare – hur kommer det sig, av Trumps och Åkessons framfart att döma, som att allt fler inte verkar intresserade av det samhället längre? Inte ens de etablerade partierna ställer sig längre bakom öppna gränser. Partiledarna ramlar över varandra i budgivningen om vem som kan erbjuda största möjliga polisstat.

Så vad är det partier med fascistiska tendenser erbjuder som inte nuvarande samhälle gör? Som gör att allt fler väljer att lägga sin röst där? Uppenbart är att väldigt många inte är nöjda med den globala värld av ekonomiska omstruktureringar som lett till arbetslöshet bland industriarbetare (vita och priviligierade enligt Stanley) och omfattande frihandel med diktaturer som Kina (som Albright glatt förespråkar). För att inte tala om den krympande medelklass som oroar sig för att vara näst på tur. Här krävs ett erbjudande till västvärldens förlorare, nutida och framtida, som visar en väg framåt i den högglobaliserade värld som både Albright och Stanley direkt eller indirekt försvarar. Något som trumfar Sverigedemokraterna och Trumps bud.

ANNONS

Författarna visar båda övertygande att det är när förtroendet för demokratin vacklar som fascistiska ledare hittar utrymme. Med tanke på den insikten borde sökandet efter hur det återställs vara en bärande del av båda böckerna.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS