Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helmon Solomon gör en energisk Emma Bovary med ständigt blottade tänder, halvvägs mellan ett föraktfullt bett och ett intagande leende. Bild: Mats Backer

Recension: "Madame Bovary – Folkteatern"

Folkteatern gör pjäs av Gustave Flauberts berömda roman. Mikaela Blomqvist ser en kvick ”Madame Bovary” som har något att säga även i vår tid.

Madame Bovary

Folkteatern. Stora scen

spelas t.o.m. 19/12

Idé: Frida Röhl och Magnus Lindman

Manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Kompositör och musiker på scen: ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg och Ellen Holmström

Koreograf: Giovanni Bucchieri

Dramaturg: Magnus Lindman

Medverkande: Camila Bejarano Wahlgren, Sanna Hultman, Kim Lantz, Victoria Olmarker, Ulf Rönnerstrand, Sara Shirpey, Jonas Sjöqvist, Helmon Solomon, Leonard Terfelt, Sara Wikström, Emma Österlöf.

Tidigt i Gustave Flauberts roman ”Madame Bovary” från 1856 finns en särskilt oroande passage. Emma har gift sig med landsortsläkaren Charles Bovary, som i sin tur är nybliven änkeman. Förra frun var mager och gammal, Charles gifte sig med henne för pengarna. Försent visar det sig att hon inte har några. På en sekretär i sitt nya sovrum ser Emma en bukett apelsinblommor med vita satängband, den förra hustruns brudbukett. Charles lägger upp den på vinden. Emma sätter sig i en fåtölj och drömmer om vad som skall hända med hennes egen brudbukett ifall hon dör.

LÄS MER: Recension: "Herr Puntila och hans dräng Matti – Göteborgs stadsteater"

I ”Madame Bovary” finns en pedantisk omsorg om tingen där interiörer och klädedräkter beskrivs in i minsta detalj. Det är från dem Emmas fantasier utgår, lika mycket som från de romantiska romaner hon läser. Äktenskapets och landsortslivets tristess driver henne till en verklighetsfrånvänd köphets som leder till allt större skulder och till sist ett självmord. Det borde vara omöjligt att överföra den långsamma boken till pjäs, så mycket av den utspelar sig i språket. Ändå lyckas Folkteatern beundransvärt väl med just detta. Det som i romanen är beskrivning blir här till betraktande: Emmas begärande blick på tingen, några mäns begärande blickar på henne.

Ett kvickt manus

Magnus Lindmans kvicka manus bygger på en korsläsning av ”Madame Bovary” och ”Kapitalet”. Det ger Emmas öde en politisk dimension mer än en moralisk. Samtidigt har Lindman behållit den lätta och vänliga ironi som återfinns hos Flaubert. Texten upprättar enkelt och effektivt en länk mellan statusjakten av igår och statusjakten av idag, utan att det blir övertydligt och utan att föreställningen gör våld på Flauberts text. Istället visar den hur romanen genljuder mot vår samtid, på scen är det 1800-tal men språket är modernt. Då och då förser skådespelarna sina repliker med typiskt lögnaktiga hashtags som #mrright eller #livetsmening.

Helmon Solomon gör en energisk Emma med ständigt blottade tänder, halvvägs mellan ett föraktfullt bett och ett intagande leende. Ulf Rönnerstrands Charles är en i huvudsak komisk figur, vars självbedrägeri är om inte större så i alla fall mer stabilt än Emmas. Där Emma ser på omvärlden med missnöjd hunger ser han inget alls. Medan han för en ändlöst torrt samtal med Jonas Sjöqvists medvetet långrandiga apotekare Homais kurtiserar Emma juriststudenten León bakom hans rygg, i bokstavlig mening.

LÄS MER: Recension: "Vi som fick leva om våra liv" – Backa teater

Charlotta Nylunds scenografi med grå ståltrappa och glest möblemang är både interiör och exteriör, men framför allt är den helt genomskådlig. Samtliga skådespelare förblir synliga pjäsen igenom, även i de scener där de inte deltar. När Emmas möter sin älskare, den opålitlige pälsbeklädde playboyen Rodolphe (Leonard Terfelt) har han redan betraktat henne lystet från ett hörn av scenen i någon timme. Likaså är det via ögonen och med några blyga leenden som Emma Österlöf känsligt förmedlar den svärmiska Léons förälskelse i Emma. Och liksom Emma konsumerar varor konsumerar Rodolphe och Léon henne. När drömmen blir till verklighet är den inte längre något värd.

Välavvägd komik

Komiken är i Frida Röhls regi välavvägd. Den går aldrig ut över rollfigurerna som sådana. Det gäller till och med för Sanna Hultmans klumpfotade arbetare Girard som i slapstickartade scener stympas av Charles usla läkarvård: en tumme bryts, ett öga skadas och ett ben amputeras. När han hukande och blodig står i scenens bakgrund blir han ändå till en påminnelse om vilka det är som verkligen lider av Emmas hetsiga konsumtion.

LÄS MER: Recension: "Dvärgen" – Göteborgs stadsteater

Också denna är i högsta grad synlig via ett antal extravaganta klädbyten. Nylunds kostym blandar på ett magnifikt vis 1800-tal med 2019: puffärmar, volanger, siden och paljetter. När familjen Bovarys skulder börjar hopa sig träder Emma fram i pälskappa med släp. Victoria Olmarker blir som försäljerskan Lheureux dramats stora skurk. Ständigt erbjuder hon nya varor på kredit, och nya lån med ockerränta.

Något sämre fungerar den förändrade, mörka stämning som inträder i akt två och då särskilt de scener av dans som föregår Emmas död. Vore det inte bättre att låta Emma ta sitt arsenik med samma ogenomtänkta oberäknelighet som styr allt annat hon gör? Hursomhelst blir självmordet inte pjäsens slutpunkt. Genom hela föreställningen har Lindman och Röhl låtit Emmas försummade dotter Berthe (Sara Shirpey) framträda med marxistiskt färgade anklagelser, mot sin mor, mot publiken och mot samhället som sådant. Hennes inpass, liksom slutscenen vidgar perspektivet och låter ana att Madame Bovary – det är vi.

LÄS MER: Recension: "Satumaa Sagolandet" – Göteborgs dramatiska teater

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.