Det är inte alltid lätt att vara yngst. ”True colors” är det tredje huvudspelet i serien ”Life is strange”, vars första spel 2015 var en succé. Tvåan fick fina recensioner men hade nackdelen att den jämfördes med det första spelet. Nu är det dags för den tredje installationen i serien.
När spelet börjar har huvudpersonen Alex Chen äntligen återförenats med sin äldre bror. Hon har spenderat struliga tonår i grupphem och fosterfamiljer och hinner knappt påbörja sitt nya liv i den lilla bergsbyn Haven Springs, Colorado, när en tragisk dödsolycka ställer allt på ända.
Nu måste Alex ta reda på vad som ligger bakom olyckan. Tillsammans med sina nya vänner Ryan och Steph börjar hon undersöka det mystiska gruvföretaget Typhon som halva stan jobbar för.
I varje huvudspel i ”Life is strange”–serien finns det en karaktär med magiska krafter. Alex är en empat. Hon kan läsa av andras känslor och tankar och bestämmer sig för att hjälpa stadens invånare komma över ilska, rädsla och sorg – och samtidigt komma närmare Havens Springs mörka hemligheter.
LÄS MER:Nya storspelet är inspirerat av det mörka Göteborg
Kontrollen ligger i knät och väntar
Själva spelandet är ytterst begränsat. Man kan gå och jogga i ett mindre område, undersöka (ofta helt irrelevanta) föremål och välja svarsalternativ i samtal med andra karaktärer. Då och då kan spelaren fatta lite viktigare beslut som får konsekvenser för handlingen.
Ingen som köper ”True colors” bör förvänta sig ett intensivt, eller ens konstant, spelande. Ibland ligger spelkontrollen bara i knät och väntar. Efter tidigare spel kan inte konceptet överraska någon, men när man har spelat klart är det ändå omöjligt att inte undra varför man precis spelade sig igenom en tv-serie?
Det tyngsta argumentet för att spelet är just ett spel är väl att man har möjlighet att påverka handlingen. Interaktiv film har gjorts, men är knappast ett lika vedertaget koncept.
Samtidigt är det inte bara valmöjligheterna som gör ”True colors” till det finstämda spel det är.
Inte lika mörk och olycksbådande
För oavsett vilka beslut man fattar så får spelaren en varm och snygg berättelse om en ung kvinna som trots trasiga familjeförhållanden och psykisk ohälsa bestämmer sig för att hitta hem. Det som spelet saknar i spelmekanik har det istället i manus, röstskådespel och atmosfär. Handlingen är spännande men långt ifrån lika dramatisk, olycksbådande och mörk som det första spelet var, med drogade och mördade tonåringar. Denna uppföljare är mer bitterljuv (och då oftare ljuv än bitter). Dialogerna är spelets höjdpunkter – framför allt när man pratar med självsäkra trummisen Steph (Katy Bentz), barägaren och fadersfiguren Jed (Stephen F. Austin) och långrandige ”Duckie” (Jim Hunt). Allt paketeras i gitarrslingor, en vykortsvacker by och snöklädda Coloradoberg i enkel men genomtänkt grafik.
”True colors” kan absolut mäta sig med sina äldre spelsyskon. Det är mognare och förlitar sig mindre på avgrundsdjupt mörker – men precis som i tidigare spel får man ibland vänta länge mellan knapptrycken.
LÄS MER:Recension: ”Biomutant” till Xbox One och Playstation
LÄS MER:Recension: ”Ratchet and Clank: Rift apart” till Playstation 5
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
