I författaren Misha Glennys bok "McMaffia" noterar Sandro Calvani, före detta chef för FN:s antinarkotikaorgan i Bolivia och Colombia, att ”cocaine has no future”. Drogen är omodern. Kräver odlingar, speciellt klimat, dyra transporter – och även om ruset är attraktivt är det inte unikt: ”Överallt dit syntetiska droger tagit sig har de slagit och med tiden alltid ersatt andra droger. Kokain, heroin – allt. Du tar ett piller som ser ut som medicin och det behövs ingen utrustning för att snorta eller injicera. Det är bättre droger. Farligare, men bättre. Så framtiden ligger i de nya drogerna.”
Uttalandet gjordes för femton år sedan men att döma av dagsläget är det en bra bit kvar till framtiden. I Colombia har kokainproduktionen det senaste året skjutit i höjden och som ett brev på posten kommer kriget tillbaka. I Sverige har antalet personer som använder kokain fördubblats sedan 2013 och tullens beslag av pulvret har mångdubblats sedan 2010. Värst tycks det var i den så kallade mediebranschen – under 1900-talet ett svårt nedsupet kollektiv – som krönikören Anna Björklund i början av året konstaterade: ”Alla mina vänner knarkar. Jag vet inte riktigt hur det blev så … Kokain har blivit så lätt att hitta att varenda småskolelärare som vill ha en speciell kväll kan snubbla över det och få känna sig som Lou Reed tills på söndag i alla fall.”
Kort därefter gjorde Björklunds kollega i P3-podden Tankesmedjan, Fredrik Söderholm, en serie om sitt kokainmissbruk och nu har det blivit dags för Aftonbladets kulturskribent Jack Hildéns bekännelser i den nya diktboken "Laddet", en samling versalt publicerade strofer om författarens ”erfarenheter av att ta kokain” från ”den första gången, till ’den sista’”. Citationstecknen på ”den sista” ska förstås signalera att äventyret, eller utförsbacken, inte är avslutad. Ingen, allra minst han själv, vet hur det ska gå.
Tjena, får man lust att säga. Är det något vi inte är så är det lika inför alkohol och droger.
Mitt intresse för begåvade mediemän som med en fånig filmscen i bakhuvudet tar sin första lina, blir förälskade, smått religiösa, trots alla varningsklockor sedan tappar kontrollen, hamnar på sjukhus med hjärtklappning och därefter tycker sig ha en story alla borde höra är inte jättestort. Inte för att det senare stadiet inte är allvarligt och förtjänar medkänsla utan för att allt, tydligen fortfarande, sker enligt en sorglig estetiska man trodde gick i graven med 1980-talet.
Att det inte är kokain som preparat utan myt som drar igång Hildén står klart redan på sidan ett, och han och vännerna får sedan kickar av hur de drogrelaterade ögonblicken känns ”filmiska”. När intresset sedan professionaliseras och fokus för det som nu blivit en besatthet flyttas från myt till verksamt preparat blir Kokainet – Laddet – plötsligt någon sorts Gud, ett kraftfullt och i bestämd form omtalat väsen som ena dagen lyfter sina tillbedjare till himlen och nästa sparkar dem mot helvetet.
Och sedan – i Hildéns fall glider det nu mot pekoral, om alltihop inte är ett skämt – universaliseringen av den egna erfarenheten. En kväll när vännerna med sina välmatade swishkonton står med näsorna i ring runt linorna på en krogtoa får han en epifani och ser plötsligt ”hur lika vi är inför laddet/kompisar jag tänkt på som pryda och måttliga, som träffar kollegor på AW och går hem tidigt/är alla lika maktlösa”.
Tjena, får man lust att säga. Är det något vi inte är så är det lika inför alkohol och droger. Fyra av fem personer som under några år regelbundet använder narkotika kommer inte att få några betydande problem medan en femtedel kommer få sina liv kraschade med ibland fruktansvärda konsekvenser för sig själva och anhöriga. För Fredrik Söderholm gick det bra – i alla fall hittills – och jag skulle gissa att det blir likadant för Jack Hildén. Klass, kön, hudfärg och självförtroende kommer sortera honom till rätt sida staketet medan tusentals människor med sämre förutsättningar att leka film kommer börja dämpa smärtan av fängelsevistelser och hjärtklappning med opiater – och sedan gå under.
Det finns strofer som öppnar bra frågor – ”mina vänner som gör allt rätt/skriver artiklar om jämställdhet och böcker om rasism/accepterar detta undantag” – och Hildéns generöst redovisade, men helt skrämmande, blåögdhet inför nästan allt gör vissa partier effektiva i allt de blottar. Om patetik i mediebranschen.
Ska Calvini få rätt i sin utfästelse om syntetiska droger – i sig givetvis inget framsteg utan bara ytterligare ett kliv i berättelsen om människan jakt på rus och bedövning – krävs en total kulturell avsexualisering av gamla preparat som kokain. Att dess enorma ballong av medial överbyggnad så att säga punkteras.
Vi verkar inte nära.
